”Du har utan tvekan en språklig begåvning, men det du skriver är ännu inte på den nivån att det kan publiceras i bokform.” Jag har fått så fantastiskt många refuseringar genom åren. Första gången jag skickade in till förlag var jag sexton år. Jag ville debutera ung, precis som Lukas Moodysson, som var min favoritpoet på den tiden. Han var arton när han debuterade. ”För att bli författare krävs ett långt och mödosamt arbete. För de flesta tar det många år.” Så skriver de från Ordfront, daterat 9 december 1999. Sant, sant. ”Ett bra sätt för unga människor att hitta läsare och få respons på sina dikter eller prosatexter kan vara att publicera det man skrivit på en egen hemsida på internet.” Jag tog till mig det rådet och skaffade mig en hemsida, och publicerade mina dikter där. Dikterna byttes ut under åren, men till slut var det mest min dagbok som fick stanna kvar. Den här texten. Någon form av sidomaterial kallat livet som fortsätter växa. De där första refuseringarna kastade jag. Men, hittade dem igen bland mammas alla grejer när vi tömde huset. Hon hade sparat dem. Sedan har jag sparat dem, ihop med en tjock bunt refuseringar som trillat in under åren. Tills dess att alla refuseringar började komma via mail istället. I början skrev jag ut dem, för att spara och lägga till handlingarna, för att kunna mäta och se hur jag närmade mig det osynliga målet. Jag visste inte när det skulle komma, men jag visste att om jag bara får tillräckligt många nej så blir det ett ja till slut. Den 8 januari 2020 fick jag ett ja. Nu kommer snart boken.