Svante säger: Jag och min andra mamma bodde i medeltiden. Sen flyttade vi till Malmö.

Han pratar ofta om vad han och hans andra mamma gjorde. Jag tolkar det som att det beror på att jag ofta berättar om min mamma. I vår familj är ju jag mamman, och att jag pratar om en annan mamma i en tidigare familj verkar ha gjort att Svante också vill berätta om en annan mamma han haft.

Häromdagen kom jag att tänka på, medans jag bäddade sängen (vet inte vad det säger mer än alla timmar av familjeomsorg man sysslar med), att många tycker I det vilda är så hemsk och det är väl pga spoiler alert kannibalen i del två. För mig är den berättelsen mest vacker? Kanske för att jag skrev den innan jag själv hade barn som ett uttryck för en stor längtan och saknad efter min mamma. Kannibalberättelsen ser jag som en spegelberättelse till Esters berättelse. Ester är rädd för att förlora sin mamma och kannibalen är rädd för att förlora sina barn. Ester balanserar i sina föräldrars skilsmässa, ett faktum som nästan ingen recensent tog upp intressant nog, men för mig handlar boken mycket om familjens förfall.

Den kommer kanske vara det bästa jag skrivit.