den andra veckan i malmö har snart gått och jag börjar vänja mig igen.

jag och henrik kvällsbadar i havet i skymningen. köpenhamn ligger som ett pärlband på horisonten. när man vänder sig om och tittar på malmö ser det ut som manhattan. som jag tänker mig manhattan. jag skulle kunna lära mig att leva med havet tror jag. det är så mycket mer än skogssjöar. tång och hägrar och evigheten på nåt sätt. sedan promenerar vi hem och går vilse flera gånger. både i går och i förrgår gick vi förbi lyxvillor med kameraövervakning, vakthundar och stämning från filmen bodyguard.

jag har på dessa dagar kändisspottat gustav kjellvander (flera gånger), jepson i the ark (flera gånger), anders i anders&måns (om det inte nu är tvärtom) och igår lukas moodysson. då blev jag lite darrig i benen och lisa sexton år. jag insåg att om jag inte haft praktik på stadsbiblioteket i norrköping och då upptäckt lukas moodyssons diktsamlingar i poesihyllan när jag märkte om böckerna så hade jag kanske aldrig börjat intressera mig för poesi. eller det hade jag nog gjort. men det kanske inte hade blivit likadant. där på gatan när jag och lukas möttes så ville jag tacka honom, men det vågade jag ju såklart inte.

vi hyrde tre filmer för hundratjugo kronor för några dagar sedan. synecdoche new york, a compelte histpry of my sexual failures och mammut. det här skriver jag alltå får att knyta an till nyligen nämnda lukas moodysson. jag tyckte mammut var bättre än de recensioner jag läste när den kom. det kändes bra. men synecdoche new york var bäst av de tre, charlie kaufman är nog min nummer ett. när filmerna var sedda ville jag inte släppa slappandet så jag började se grey’s anatomy. det har blivit en form av besatthet de senaste dagarna. det är så galet många avsnitt kvar att jag inte vet hur jag ska kunna stå ut med att inte se dem alla på en gång. att stå emot detta är nog svårare än när jag slutade röka.

annars har jag återupptagit romanen igen. jag sitter tre timmar varje förmiddag på simris och skriver. de fyrtioen sidor jag klottrat ner fram till i juni var bättre än vad jag trodde. men fortfarande känns det som att jag bara tagit de första stegen ut i öknen. det är långt kvar.

den här veckan har ju annars till stor del bestått av fuglesang. när jag vaknar på morgonen tänker jag att han kanske är död. det började nog med att jag natten till i måndags drömde om ett litet leksaksflygplan som krockade med min hals, gick sönder och alla dog.