jag tog mig samman och mailade till norstedts. bara för att vara på den säkra sidan. jag fick ett svar på mindre än ett dygn. post kan komma bort, nu vet vi. så här skriver norstedts, och jag är faktiskt jätteglad över att de skriver mer än det klassiska ”hej, nej” som jag brukar få från dem.

”Hej Lisa!

Det tycks som om vi på ett mystiskt sätt tappat bort vårt svar till dig. Jag hittar nämligen en refusering från oktober. Jag är oerhört ledsen att denna inte kommit dig tillhanda, och tar på mig hela ansvaret för detta. Under hösten hade vi problem med manushanteringen, vilket förmodligen är skälet till missförståndet att det i våra papper står att denna varit skickad för flera månader sedan.

Hursomhelst följer här det ursprungliga brevet:

”Tack för att du skickade oss ditt manus Språket är en storlek man måste vänja sig vid. Det här uppenbarligen en diktsamling som undersöker relationer mellan språk, minne och subjekt. Texten arbetar lugnt men intensivt med det poetiska översättandet av värld till ord, i form av dikter som närmar sig det prosalyriska. Metaforer, men framför allt förklaringar, justeringar, utvidgningar av ord och begrepp utgör en stor del av texten.
Det är ett manus som är lätt att tycka om, men samtidigt finns en längtan efter ett överraskningsmoment, en vildhet i bilderna. Det är nästan som om det är alltför lätt att hålla med diktjaget. Skrivandet är precis som minnesakten inskrivet i dikterna som en del av det som driver dem framåt. Ibland fungerar det mycket bra, ibland blir det för mycket av skrivandet som handling. Poetiken blir alltför tydligt inordnad i boken, för pedagogiskt på ett sätt som på ett sätt får den att tappa lite laddning. Min läsning blir också hindrad av en skildring av en barndom som blir lite väl abstrakt, lite för allmän.
Av dessa skäl väljer vi att avböja publicering.

Med vänliga hälsningar” osv…