mamma ska ligga på sydöstra delen, plats 181, under en lind som vinkar. svagt hör man bilarna från e22, men det har man alltid gjort från agnesborg också, så det är som hemma, och med bilarna som rinner förbi vet man att man inte är ensam.

och dikten som stina och jag skrev till mamma, till annonsen:

du luktade vågor mot berghällen
och kaffet efter första badet
du var mitt första hem
låg på klippan och boken i handen
ovanför oss trädets blad vinkade och skrattade
jag vände blad i boken samtidigt som du
jag gjorde som du – det har jag alltid
du är trädet i mig
och jag är grenarna

du kommer alltid att vara med oss

mamma jag vill prata med dig. jag kommer på mig själv med att tänka att jag ska ringa till dig. jag drömde att jag ringde dig, det kostade sex markeringar i minuten. jag kommer på mig med att tänka på allt jag ska berätta för dig nästa gång vi träffas. jag längtar så mycket efter att bara dricka te tillsammans. jag längtar efter att få veta vad du tycker om våra psalmval, och övriga musikval. jag längtar efter att få höra vad du tycker om valet av gravplats. jag längtar efter att få höra vad du tycker om dikten vi skrev till dig. jag längtar efter att du ska komma hem och se så fint vi gjort i huset och i trädgården. jag är van vid att längta efter dig. jag är van vid att du är på konferens och att jag är barn och gråter och oroar mig för att du inte ska komma hem. jag är van vid att intala mig att allt är bra. jag är van vid att intala mig att du snart kommer hem från konferensen i getå. det känns som att alla konferenser brukade vara i getå. nu måste jag försöka intala mig att du inte kommer hem. nu måste jag försöka intala mig att du inte är på konferens. nu måste jag försöka intala mig att det inte är bra. jag kan inte förstå det. jag vågar inte förstå det. det känns som att jag sitter i en liten eka mitt ute på havet och under mig är vattnet svart och djupt, det är en genomskärningsbild och hela jordklotet är bara svart djupt vatten, jag kan inte tänka på hur djupt det är för om jag gör det får jag panik och då kommer jag aldrig klara mig ensam ute på havet, samtidigt vet jag att allt som finns är svart djupt vatten, oändligt.

jag har så svårt att förstå att detta ska vara för resten av mitt liv. jag ska aldrig mer få vara tillsammans med min mamma. jag ska aldrig mer få prata med min mamma. jag kan inte förstå att det ska vara såhär resten av mitt liv, tills jag också dör och försvinner och ingenting alls spelar någon roll längre. livet känns så orättvist. det känns så futtigt meningslöst. jag har tänkt på när jag var 14-15 och halkade nerför en klippa vid sjön, så att jag fick ett djupt sår på ena skinkan. det blev ett stort och fult ärr, och jag minns att jag tänkte att jag var märkt för livet. jag var inte längre ett vitt och oskrivet papper, utan ärrad, och tanken på att det aldrig skulle gå att ta bort det var existentiellt skrämmande. något så töntigt och ytligt som ett ärr på kroppen. men jag har tänkt på det nu. någonting om att man bara samlar mer ärr. och hur man ska kunna leva med dem, när man ju ändå vet att allt ska bli värre och värre och sen dör man. jag tittar på bilder av svältande barn. jag läser om barn som dör. jag försöker att tänka att den här orättvisan som jag känner är ingenting mot den orättvisan som finns i världen. jag tänker att det ska kännas bättre då. det gör det inte.

jag tänker på när mamma dött. varje gång jag tittade på henne såg jag att hon andades. som att mina ögon eller min hjärna inte kunde acceptera att hon inte gjorde det.