ett fotoalbum från thailand:

när jag och henrik hoppar av longtailbåten på ton sai. vi ska hitta andreas som redan varit här en vecka, och som vi ska bo med. henrik bestämmer vilket håll på stranden vi ska gå åt, och tjugo meter senare upptäcker vi andreas på en restaurang.

lukten av solkräm, om oss själva och om de människor vi promenerar förbi. det är min starkaste känsla av semester.

men andreas luktar inte solkräm för han är allergisk mot det, och en gång ber jag honom smörja mig på ryggen och först efteråt inser vi att han ju är allergisk och måste tvätta händerna direkt.

det är mitt ansvar att bära Ansvaret. Ansvaret är vår flätade filt som ska ligga under repet och skydda det mot sand och smuts. henrik och andreas bär repet som är vår Livlina och som är mycket tyngre än Ansvaret.

när vi precis ska börja klättra vid en vägg och upptäcker en grön orm som kikar ut ur en sten precis bredvid oss. vi biter ihop och klättrar ändå. ett tag senare kommer en klätterguide som ska hålla kurs där och sätter sig på stenen. jag säger excuse me men det är en orm i den där stenen och han flyger upp.

på eftermiddagarna blir vi ibland avbrutna av regn och vi kurar ihop oss mot bergväggen och äter choklad och tittar ut på regnet som faller över det turkosa havet och diset som stiger över palmerna. när regnet slutar uträttar jag storverk på klippan. jag fokuserar på andningen, att pausa och skaka ur armar och händer och ta ny krita, att tänka på fotplaceringar, att bita ihop och bara våga gå på.

istället för breakfast står det breakfats.

bergväggarna är ofta randiga i något slags grått, svart och orange. det ser ut som smält glass. stalaktiterna som droppar från bergväggarna.

henrik och jag lär andreas att kissa i havet.

henrik, andreas och jag tränar på att bygga mänskliga pyramider i vattnet. andreas är bäst på att vara överst och kan balansera flera sekunder. henrik är dålig på att vara överst och jag bara skrattar när jag ska kliva upp på axlarna.

på dan före dopparedan beställer vi till middag in en stor skål med ris och fyra olika thailandska rätter som vi delar på. detta blir en trend som vi behåller tills andreas åker hem.

jag plockar snäckor i sanden som jag ger till andreas och henrik. de kastar bort alla utom en som andreas behåller.

andreas får kött i maten sammanlagt tre gånger och vinner därmed Oturen.

efter intensiv klättring och bara en vilodag vinkar vi av andreas när han hoppar i båten. jag försöker ge honom några sista snäckor. det är sorgligt när thailand 11-gänget löses upp.

henrik och jag byter till ett mindre rum. på första natten vaknar vi flera gånger skräckslagna av att hela vår bungalow skakar. vi inser snart att det är ekorrar som släpper ner fruktskal på vårt plåttak.

när vi vaknar på morgonen hittar jag ett ormskinn bredvid min ryggsäck, fastkilat mellan två golvplankor. jag hämtar en kvinna som jobbar på hotellet, och hon säger sorry sorry och ler och hämtar någon annan som får ta bort ormskinnet. vi frågar i receptionen om det är vanligt med ormar på rummen och om den kan vara farlig, men vi får bara till svar att det är ingen fara, och att de inte har något rum att byta till.

henrik tejpar igen hålet mellan golvplankorna där ormen lämnat sitt skinn.

varje gång innan jag öppnar dörren till vår bungalow knackar jag på och säger till Ormen och Kackerlackan att de ska gömma sig.

vi ser en varan promenera genom en liten soptipp och in i skogen.

vid frukosten vill en katt sitta på en stol mitt emot någon som äter frukost. en morgon sitter den mitt emot oss. den är en umgängeskatt och heter Umgängeskatten.

på nyårsafton beställer jag och henrik en varsin pizza och kokosskake. vi får en pizza och tre kokosshakes.

när nyåret kommer till thailand ligger vi redan i sängen. vi pussas, säger gott nytt år och släcker lampan. när nyåret kommer till sverige sex timmar senare vaknar vi och pussas, säger gott nytt år och trycker på snooze.

jag inleder det nya året med diarré. jag frågar henrik hur man ska tolka det egentligen. ”all skit bara rinner bort” svarar han.

vi säger hejdå Ödlan, hejdå Kackerlackan, hejdå Ormen.

vi inleder det nya året med att åka båt till phi phi och pröva klättringen där. vi inleder det nya året med en resa, i dubbel bemärkelse. och så regnar det. jag hör någon säga att det är lucky rain.

vi handlar choklad, nötter och vatten i en liten butik som proviant inför en klätterdag. jag står och tittar vad som finns på de olika hyllorna i ett ställ. på nedersta hyllan ligger en katt och sover. som att man kan köpa den.

när vi äter middag parar sig två katter med varandra några bord bort.

när vi snorklar blir henrik biten i benet flera gånger av en gulaktig liten fisk.

på ett ställe där vi snorklar vågar jag först inte hoppa i vattnet för det är så mycket fiskar som simmar runt longtailbåten. när jag väl hoppat i och vänt cyklopet ner mot världen där nere blir jag helt tagen och måste hålla henrik i handen. fiskarna jag tycker bäst om är randiga i svart och gult, eller turkosa med regnbågsinslag, eller lila med regnbågsinslag. de betar på korallerna på bottnen.

en katt på en restaurang vill absolut sitta i henriks knä. den hoppar upp till honom, jamar och stryker sig emot honom. när henrik försöker putta ner den fäller den ut klorna.

jag har ju sett det på teve. hur det ser ut vid översvämningar. när man ser det i verkligheten är det något annat. på nattbussen till bangkok vaknar jag, tittar ut genom bussfönstret och hjärtat börjar banka. bussen kryper långsamt fram genom virvlande, strömmande, vågande brunt vatten. det är både otäckt och vackert. hur vet chauffören var vägen går? hur vet chauffören att vägen inte spolats bort?

bussen är helt rosa inuti, med rosa volanggardiner.

när man går på bio ska man, mellan reklamfilmerna och det att filmen börjar, stå upp när nationalsången spelas och foton på kungen visas.

taxibilarna i bangkok är rosa. vi åker ingen rosa taxibil för vi åker tuk-tuk och har turen att få många galna chaufförer som trycker gasen i botten och zickzackar fram mellan filerna och kör om alla bilar medan jag klamrar mig fast vid henrik. när jag ska fota en rosa taxibil hänger sig kameran, och alla bilder vi tagit försvinner. (men vi får hjälp att rädda nästan alla när vi är hemma i sverige igen.)