ett fotoalbum från new york:

för att komma in i landet lämnar vi fingeravtryck och blir fotograferade. vi har fyllt i ett gemensamt formulär, för det kan man göra om man är en familj. ”are you married?” ”no.” ”then you need to fill in a separate form.” ”but we live together.” ”but you are not married!” jag blir tvungen att kliva åt sidan och fylla i ett eget formulär.

att åka taxi genom ett mörkt new york, alla lampor, alla ljus.

våra telefoner fungerar inte, så vi kan inte smsa erik och säga att vi är framme. när någon annan går in i eriks hus slinker vi med. vi gissar våningsplan, men vet inte alls vilken dörr. sen kommer henrik på att jag ju skrivit ner eriks lägenhetsnummer.

vi äter pannkaksfrukost på diner.

williamsburg luktar nylagd asfalt, rosa- och vitblommande träd, avgaser, mat.

henrik räknar amerikanska flaggor och fixies, som är en cykel utan växlar eller broms. cyklarna vinner otippat. men det är så mycket av bägge att henrik ger upp efter några timmar.

brandstegarna utanpå alla hus. jag vill dra ner en stege och klättra upp.

träden som kantar alla gator. det är så grönt!

katten i bokhandeln, som sover ovanpå bokbordet.

jag äter världens godaste hamburgare, ”vegan heart attack”, med veganbacon och veganost.

jag vill bo i williamsburg, på bedford avenue. det är något av det mysigaste jag sett, med träden som kantar gatan, alla små butiker och cafeér och restauranger.

sofia tar med oss på meditation med en långskäggig sektmedlem från the source family. hans pappa hade 16 fruar? nåt sånt. han säger att man ska hålla ögonen stilla med fingrarna, när de till en början vill fara runt. ögonen far runt så som tanken far runt.

vindpusten som kommer framför tunnelbanetåget.

skyskraporna är så höga att solljuset inte når ner till gatan.

skyskrapor, skrapar på skyn, nöter så att den kan få blåsor, eller som när man halkar på gymnastikgolvet, så gnider husen mot himlen.

”hey, girl with the polka dots and the two body guards.” jag, henrik och erik blir ropade efter på gatan.

vi säger ord och uttryck, platser och namn, på svenska för att de runt inte ska veta vad vi säger. utom lap-dance som jag av någon anledning säger en gång. det finns engelska ord och uttryck som smyger sig in, och som de runt omkring kan uppfatta, som enstaka lysmaskar i mörker.

hur bygger man skyskrapor? hur får man upp lyftkranarna ovanpå skyskraporna? vartefter skyskraporna blir högre måste lyftkranarna upp fler våningar. när skyskrapan är färdigt, hur får man då ner lyftkranen därifrån? man måste ju ha en lyftkran till att både lyfta upp och lyfta ner lyftkranen. men skyskraporna är så mycket högra än lyftkranar.

toalettstäderskan som sjunger på spanska medan hon städar toaletterna.

det jobbiga med toalettbås. prestationsångesten.

varje kväll presenterar erik oss för en av hans dejter, och på så vis får vi hänga med några trevliga amerikaner.

helikoptrarna ryttlar över höghusen, de står stilla i luften som om de häpnat över husens glittrande i solen och inte kan bestämma vilket hus de vill suga solens glittriga nektar ur.

önskan att alla när de går förbi kunde hålla fram en liten skylt som sa var de bodde. vilka bor här och vilka är turister? vart är alla människor på gatan på väg? kan man ha ett vardagsliv här? får alla människor plats i ett hus? finns det ett rum som hör till varje person?

erik bor i en box. hans roommates bor också i boxar. det är tre boxar i en vindsvåning, och utrymmet runtomkring är vardagsrum. vi sover ovanpå eriks box. utanför vardagsrumsfönstret dunkar tunnelbanetågen förbi. från vår säng ser jag folks ben i tunnelbanevagnarna.

på toaletterna: ”employees must wash hands before returning to work.”

på moma börjar jag gråta av filmkonstverket av en båt som krossar sig fram genom is, och precis framför båten, på isen som strax ska krossas, går en människa, som är så liten mot den stora båten. konstverket heter ”everything is going to be alright”. allting är så vitt: himlen, isen.

ett foto på ett underground shelter under andra världskriget. pappa, dotter och emellan dem en docka. alla nedbäddade och sovande. även dockan.

andrew wyeths målning av en flicka som kravlar sig fram i gräset mot sitt hus. hur handen böjs ner i gräset, så att jag kan känna precis hur gräset känns. vinden i gräset. vinden i håret. huset på kullen i bakgrunden. fåglarna som flyger därifrån.

jag vill veta hur det såg ut här för hundra år sedan. vilka hus låg här då?

vem har lagt ut gatorna, bestämt var de ska gå? det är ett sådant gigantiskt pussel att lägga.

de ortodoxa judarnas korkskruvslockar.

senare får jag berättat för mig om de ortodoxa judiska kvinnorna, som när de gifter sig rakar av håret och börjar använda peruk. det är bara mannen som ska få se håret. jag får berättat för mig om alla kvinnor, i likartade peruker, samma frisyr.

när jag på morgonen väljer prickiga trosor ur ryggsäcken väljer henrik prickiga kalsonger. livet är fantastiskt när man får ge sig ut på äventyr med den man älskar, och i hemlighet ha matchande underkläder.

henrik klättrar i central park, i bakgrunden reser sig höghusen.

henrik köper två kepsar: en gul med trycket ”american crystal sugar” och en brun med vita prickar. han är det vackraste jag sett när han provar kepsar, och i spegeln ser jag hans leende.

att dricka frozen margaritas till lunchen.

i en begagnatbutik kan man köpa folks gamla fotografier. en stor låda full av folks gamla fotografier. jag köper ett svartvitt foto av två barn som spelar piano. storasysters hand runt lillasyster. lillasyster med en hand lyft för att attackera pianot. deras glittrande ögon. på baksidan i blyerts: ”aug 9 ´62”. vilka är de nu?

att äta tacos i en kombinerad restaurang/fabrik/garage med en bil parkerad bredvid borden.

på strand book store finns tre våningar böcker, nytt och begagnat. jag tänker att poesi ska jag väl ändå kunna, borde, läsa på engelska. jag köper margaret atwood – the circle game, sylvia plath – crossing the water, gertrude stein – tender buttons.

vi somnar till ljudet av någon som i vardagrummet spelar samma slinga på en gitarr om och om igen. vi somnar till lukten av hasch. vi somnar till tunnelbanetågens dunkande.

vi går på releasefest för en bok.

vi går på vernissage.

vi går på spelning. medlemmarna i banden som spelar är höga, och mellan banden röker publiken på ute på innergården. några tjejer ser ut som tagna ur filmen boys don´t cry, det är något med deras ringar, mockajackor, knästrumpor, hur de har sitt hår.

vi flyttar till parkside court. till johanna. till ett rum med 17 fjärilar på väggen ovanför sängen.

killarna som breakdansar på tunnelbanetågen.

det tar oss tre timmar att åka mellan brooklyn och manhattan. då har vi upplevt det också.

när vi är uppe i empire state buildning tänker jag bara på world trade center. (jag var nära att skriva: ”när vi är uppe i world trade center tänker jag…”)

johanna tar med oss på vietnamesisk restaurang, och beställer in grönt te, dumplings och vårrullar som förrätt till alla.

vi går i park slope och spanar efter jonathan safran foer och nicole krauss. vi kallar dem jsf och nk.

alla hus i park slope har så fina framgårdar. gröna, blommande. jag kallar det framgårdar. jag tänker på orden framstjärt och vårtgård, som ju inte har något med saken att göra, men ändå.

jag vill bo i park slope.

jag dricker alkohol sex dagar i rad. de två sista dagarna har jag ont i huvudet tills jag tar dagens första alkoholhaltiga dryck.

dag sex frågar jag äntligen efter ”restroom” istället för ”toilet”.

henrik ligger så sjuk i sängen. med 17 fjärilar vakande över honom.

jämt när henrik är sjuk tror jag att han ska dö. hela dagen när han ligger hemma och vi andra promenerar i park slope och brooklyn heights tror jag att han ska vara död när vi kommer hem. jag fotar och fotar för att kunna visa honom, men tror ändå att han ska vara död. men fotandet känns som det bästa sättet att hålla honom vid liv, som att genom att fota för att kunna visa honom så gör jag honom närvarande.

johanna tar med mig och erik på promenad bland viktorianska villor i victorian flatbush. jag vill bo i victorian flatbush. i ett hus med körsbärsträd på framgården, med veranda och runt tornrum. johanna vill bo någonstans med originalfönster.

min första coca cola dricker jag på jfk när vi ska åka hem.

på jfk kommenterar passkontrollanten/säkerhetskontrollanten att jag bytt hårfärg från svart till blont. ”blonds have more fun!” han tycker henrik ska behålla sin vattenflaska och fylla på.

på jfk får man, liksom sin väska, röntgas för att se om man har något farligt med sig. jag blir efteråt ombedd att kliva åt sidan. en manlig säkerhetsperson: ”you are very tall! how tall are you? you are taller than me.” ”no, you are taller.” ”but you are very tall.” ”yes, i´m swedish, we are tall.” är det något slags test för att se om jag är nervös? sedan kommer en kvinnlig säkerhetsperson fram och tar mig på brösten. de måste sett min bygelbehå i röntgenmaskinen. nu vet jag varför jag alltid brukar pipa i säkerhetskontroller.

i väntan på flyget börjar jag prata med en kvinna från kalifornien som sitter bredvid oss. på mitt initiativ. usa har smittat mig med pratande. kanske kommer jag nu även börja sjunga i ica-kön?

på flyget summerar vi: vi drack aldrig någon milkshake. vi måste åka tillbaka.