jag vill berätta allt om vår lummiga gata, om trapporna upp till ytterdörrarna. men eftersom jag redan fotat det känns det överflödigt att skriva om det. det gör mig ledsen. men ett foto visar kanske inte allt. att vissa staket är nymålade. att vissa vittrar i rost. att vissa framgårdar är belamrade med skräp. att det på vissa växer solrosor. asfalten som är lappad och lagad och ojämn. det visar inte människorna som sitter och vilar på sin trapp, de som går förbi på gatan: de bor här, detta nya främmande är deras vardag. det är deras kyrkor som ligger överallt, och som jag så gärna skulle vilja följa med dem in i. på gatorna runt omkring vår ligger också hundratals små affärer, butiker, caféer och restauranger som säljer snabbmat (varför har all onyttig mat samma färg? beige-brun-grå. det spelar ingen roll om det är donuts eller friterad kyckling eller hamburgare eller friterade vårrullar), mobiltillbehör, paljettkläder, gigantiska avokados, stora burkar med läsk, lyxiga crepes, coola sneakers, hälsojuicer, sallader, gamla möbler. här kan du klippa och styla din hund eller katt. här finns laundromats och salonger där du kan få ditt hår flätat. här luktar det avgaser, träd, parfym, sopor, mat, rökelse och hetta. denna fantastiska lukt av utomlands. av annorlunda. jag har inte fotat det. jag har inte fotat de tjocka kvinnorna och deras små spetiga flickor som cyklar och springer och leker och äter godis och pratar som på film med amerikansk accent. de skulle inte gå att fota, deras röster skulle ändå inte höras.