Kära dagbok. Jag har haft en hemlighet för dig. Hela långa sommaren och in i hösten har jag låtsats som ingenting, men samtidigt har jag hållit på att växa en bebis i min mage. Det är så fint så du anar inte. Till och med att komma hem från jobbet och tycka att lägenheten luktar instängt och börja kräkas av lukten. Att vara på klättersemester och hela tiden behöva ta paus för att hulka och försöka att inte kräkas ner på Henrik som står under och säkrar mig. Att växa ur alla behåar på direkten och få så känsliga bröstvårtor att jag vaknar på nätterna för att lakanet gör ont mot huden. Att vara äcklad av det mesta som jag annars tycker är gott typ godis och istället vilja äta potatis. Till och med det är fint.