Vill revidera det förrförra inlägget. Jodå, han säger hund. Först föreslår han katt – pekar: ”ka!” Då säger jag att det är en hund. Han funderar. Säger: ”vov.” I vårt trapphus råder det ingen tvekan, där en hjort tar ett språng på väggen, han pekar ivrigt: ”und!” Då nickar jag, ”ja, det är en hund”. Något måste jag ju ge honom. Och han går sina första steg, och han sover antingen med ansiktet i min armhåla eller med ansiktet mot min hals (han har äntligen slutat nattamma (och han blir galen om han får se mina bröst, om jag råkar flasha dem på väg in i duschen: ”amma amma amma amma!”)).