Jag medverkar i Stil i P1 på temat trosor, i en intervju av Erik Sjölin, om att göra poesi av min mammas trosor. LYSSNA HÄR: https://sverigesradio.se/avsnitt/trosan-komfortabel-kontroversiell-och-kommersiell-som-aldrig-forr

—

”I Lisa Zetterdahls uppmärksammade romandebut I det vilda, utgiven i augusti i år, har tioåriga Ester ännu inte fått vara med om ett banbrytande skoköp. Liksom många av sina artfränder i släktet avvikande flickdjur är Ester utlämnad till de kläder som hemförhållanden och ekonomi ställer till buds. I gympasalens omklädningsrum framhåller klasskamraten Annika Andersson att Ester kanske borde börja med deo. Esters handduk luktar surt, hon bär ständigt (samma?) kjol med veck. Ester är född på vintern och klasskamraterna på sommaren.

’Och vid dörren står deras vita gympaskor och väntar och mina bruna loafers. Jag vet inte vad jag ska göra med den skillnaden. Jag kommer aldrig bli vän med dem.’”

Elin Ruuth skriver om I det vilda i en litteraturkrönika i VK. Hela texten finns här: https://www.vk.se/2022-10-12/att-bestamma-sig-for-att-lata-skavsaren-bloda

—

”Delen som handlar om Ester består i huvudsak av klaustrofobiska skildringar av hennes möten med olika kompisar. Och det är fullt tillräckligt. Zetterdahl fångar med imponerande gehör in det lågintensiva maktspel som hela tiden pågår mellan barn, och känslan av att vara utlämnad när man är hemma hos någon annan och hens främmande föräldrar som ibland kan te sig skrämmande bara genom att vara någon annans föräldrar. Dessa känslor har Zetterdahl, trogen det modus hon skriver i, skruvat upp till max. Barnen hetsar varandra att kissa i hinkar, simulera samlag och bussar hundar på varandra. Främmande mammors gravidsvullna bröst väller fram över frukostbordet. Det är förvridet och skrämmande men ändå subtilt gestaltat.”

Anna Remmets recenserar I det vilda i Opulens. Hela recensionen finns här: https://www.opulens.se/litteratur/berattande-uppskruvat-till-max/

—

”Det är svårt att finna ord för vad det är Zetterdahl lyckas fånga i sin roman, men blandningen av ett pulserande obehag och något skört och bråddjupt sorgligt gör att I det vilda är omöjlig att lägga ifrån sig. Prosan är ren och enkel i sitt språk och trots att den i grunden har en ton av vardaglighet och närvaro knuffar handlingens subtila lutning om och om igen sin läsare in i något oerhört. Det är sammantaget väldigt skickligt och väldigt bra.”

Helhetsbetyg: 5 – Briljant

Yrla Dentén recenserar I det vilda i BTJ-häfte nr 20, 2022.

—

”Som helhet är ’I det vilda’ mystisk, vacker och djupt sorglig. Det är som om man hade satt klorna i resonanslådan från Zetterdahls debutdiktsamling. Mer kött på benen, så att säga, med en smaklös koppling till kannibalismen i villaområdets och den sociala ordningens utkanter. I slutändan är människan ändå bara ett förtvivlat tamdjur som sliter i burens galler.”

Aase Berg recenserar I det vilda i Barometern. Hela recensionen finns här: https://www.barometern.se/kultur/lisa-zetterdahl-skildrar-det-vilda-i-sin-romandebut-5972dacc/

—

”Hon har haft vänner som undrat om det inte är pinsamt att skriva om sådant. Det har varit en drivkraft i hennes skrivande, att inte tänka på läsaren och inte väja för det pinsamma.”

Intervju av Lovisa Åslund i NT/Corren finns här: https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/l75dgq0j?fbclid=IwAR0q6TA6BdEPwlyL9iSsjhQZXQ5gpZvmXnWvKlVF3ryLK-dXzJK1T02OulY

—

”Jag vill inte ha sönder den här romanen, så jag säger inte mer om handlingen. Men så mycket kan jag säga, att när det framöver skrivs artiklar och görs analyser om återkomsten för den otäcka kvinnoskidringen i svensk litteratur – vilket jag är övertygad om kommer att göras – så kommer Lisa Zetterdahl att självklart ingå i diskussionen.”

Jonas Thente recenserar I det vilda i DN. Hela recensionen finns här: https://www.dn.se/kultur/blodtorstiga-modrar-och-sociopatiska-dottrar-i-lisa-zetterdahls-romandebut/?fbclid=IwAR2lYcQlp4W7CwQI6XFkutNTyiLggrkNmTjSZf655aHwylxsUd-HEv0JYgY

—

—

”Det är en modig roman om moderskap och kärlek som får världen att spricka itu, om längtan som är så stark att den blir hotfull och kvävande. Här finns förutsättningar för att du som läser ska tappa hakan både en och två gånger, vill jag lova. Och kanske det är så enkelt som romanens implicita slutsats lyder, att vi människor til syvende og sidst livnär oss på andras olycka, att det är djungelns lag som fortfarande gäller. Därav denna romans lämpliga titel, kanske. I det vilda – det är där vi bor och lever.”

Bernur/Björn Kohlström recenserar I det vilda. Hela recensionen finns här: http://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2022/08/i-det-vilda-lisa-zetterdahl-it-lit.html

—

”Men under läsningen vävs delarna samman. Konsekvent arbetar Zetterdahl med återkomster, variationer och speglingar, såväl i övergripande motiv som på detaljnivå. Effekten blir en intrikat kuslighet. De där två husen, dockorna, kaninerna – är de lika, eller är de samma? Styckmordshuset och skogsrucklet står i förbindelse med det nyrenoverade hemmet med blomluktande kök. De säger: även du kan överges. Även du kan bli en mordplats.”

Abram Martina Lowden recenserar I det vilda i SvD. Hela recensionen finns här: https://www.svd.se/a/mrGz4O/ingen-manniska-ar-tam-kusligt-om-sexualitet

—

”Dottern tänker att hennes mamma hallucinerar, men nej: i trädgården springer verkligen tre hästar. Besynnerlig scen, en ljus apokalyps. Och sedan, efter döden, ska huset tömmas, och då blottas de föremål som väcker det förflutna och som leder tillbaka till hagen, stängslet, leran. […]

Man kan också säga att Lisa Zetterdahl närmar sig sitt stoff varsamt. Som när man talar till hästar.”

Erik Bergqvist recenserar Hästar i Lyrikvännen nr 2 2022.

—

Jag läser ur Hästar i Dagen dikt i P1. Första rad: ”Hästarna står i hagen” LYSSNA HÄR: https://sverigesradio.se/avsnitt/ur-hastar-av-lisa-zetterdahl–2

—

”Jag kände att det vidrörde något i det här att vara människa. Det vidrör själva existensen och jag tänkte att det här måste jag skriva om, men då visste jag inte hur. Jag var så extra närvarande. Även om det var jobbigt, så var jag väldigt levande, på något sätt.”

Intervju av Hanna Grahn i BT, och även film när jag läser ut Hästar, finns här: https://www.bt.se/kultur/lisa-zetterdahl-det-var-inte-bara-mammas-liv-som-var-slut-85dff652/?fbclid=IwAR0Kn3pUMEgUdWKJgvxMYRJJgL2iqGBzrouYO8BKlIU_e6Gia5o2jLKOaw8

—

Jag läser ur Hästar i Dagen dikt i P1. Första rad: ”Några dagar innan mamma dog” LYSSNA HÄR: https://sverigesradio.se/avsnitt/ur-hastar-av-lisa-zetterdahl

—

”[M]in debut har låtit vänta på sig. Så det känns extra kul att när debuten äntligen kom, så har den fått så mycket fin uppmärksamhet. Den var värd att vänta på. Arbetet med Hästar tog nästan tio år, men då har jag skrivit på andra manus under tiden också. Till hösten kommer faktiskt min första roman ut.”

Intervju av Kristina Stålberg på Högskolan i Borås finns här: https://www.hb.se/om-hogskolan/aktuellt/nyhetsarkiv/2022/januari/masterstudent-nomineras-till-boras-tidnings-debutantpris/

—

”Lisa Zetterdahl är ny krönikör i NT”

Intervju av Hedda Themner i NT/Corren finns här: https://nt.se/bli-prenumerant/artikel/j88kvmpj

—

Hästar är nominerad till Borås Tidnings Debutantpris!

”För en längtansfull och otyglad diktsamling om ovisshet och trygghet.”

Läs mer här: https://www.bt.se/kultur/har-ar-de-nominerade-till-boras-tidnings-debutantpris-2022-b5104a37/

—

”Vad skönt det är att läsa poesi där en måste tänka, men inte behöver gissa! Zetterdahl balanserar skickligt på linjen mellan kryptik och narrativ. Och trots – eller kanske tack vare – tankearbetet lämnas så mycket plats att känna. Till och med för den som inte upplevde stallvärlden som ung är det svårt att undkomma den präglande nostalgin. Hästar är ett mästerligt exempel på lyrisk kronologi och stilistisk experimentation. Det är en skildring av två av livets mest krävande avsnitt: uppväxt och bortgång.”

Sara Ek recenserar Hästar i Kult. Hela recensionen finns här: https://www.kultmagasin.se/bokrecension-hastar-lisa-zetterdahl/

—

”Det finns en uppriktighet och innerlighet i Lisa Zetterdahls poesi. Den är märkt av tiden i positiv bemärkelse – eftertänksam utan att övergå i sentimentalitet. De fem dikterna är orimmade, rika på upprepningar, emellanåt tätt sammanhållna och i andra stunder brutna på så vis att de kan läsas i olika riktningar. […]

[D]ikten som följer, ’Får jag ärva den här när du dör’, där mammans kvarblivna ägodelar ställs mot all den plast som lever vidare i naturen. Två olika frågor – en privat, en universell – vävs samman och påminner om att plasten trots allt kommer överleva oss alla.

Sist av allt finns dikten ’Hästar’, bokens elegiska avrundning. Den första diktens ’vi’ övergår här till ett ’jag’; barnets gränslösa värld krymper till en enskildhet. Det är en fin skildring av det grymma i sorgens praktiska sidor.”

Henrik Sahl Johansson recenserar Hästar i SvD. Hela recensionen finns här: https://www.svd.se/innerligt-portratt-av-sorgens-praktiska-verklighet

—

”Jag tycker så mycket om den här tunna sorgsna boken, som vet så mycket om hur ’våra flickhänder har gripit/efter halmstrån/det står aldrig något/om detta’, och hela tiden rör sig fram och tillbaka mellan döden och den odödlighet som finns bland hästar.

Till slut blir oron konkret, det som återstår är att dela upp livet som blir kvar när en mamma dött, hon som såg hästar i trädgården medan hon dog. Dikten blir rakare, besöker dödens alla idiotiska stationer i ett automatiserat konsumtionssamhälle som vårt, räkningar för bårhustransport, välkommen tillbaka som kund.

Lisa Zetterdahls debut är poesi för alla, en hästbok för rädda och allergiska, där också den välbekanta overallen i bävernylon skickar en omsorgsfull hälsning till varje sörjande människa. Allt handlar om det som kan bära.”

Ulrika Milles recenserar Hästar i DN. Hela recensionen finns här: https://www.dn.se/kultur/en-hastbok-for-radda-och-allergiska/

—

”Karlarna som blev sadelmakare och hovslagare i rakt nedstigande led utgör sin linje, mödrarna och döttrarna med alla sina hängivna timmar av grovjobb i stallet utgör sin. Det är två berättelser, en gammal känd och en nyare, ännu inte till fullo berättad. Men Lisa Zetterdahls poetiska historieskrivning över kvinnolinjen är ett omistligt bidrag:

’svetten över hästens hals
våra ostyriga händer, drömmar
våra mödrar i bilar
våra kön rakt över sadeln, uppspärrade’”

Therese Eriksson skriver om Hästar i en litteraturkrönika i VK. Hela texten finns här: https://www.vk.se/2021-04-28/nu-ar-hastberattelsen-mera-kvinnans-an-mannens

—

”Avslutningsvis samlar orden ihop sig till klara, enkla dikter där sorgen djupandas genom raderna. ’Jag har vattnat den krukväxten jag ska behålla / men tänker att de andra lika gärna / kan vänja sig / vid döden nu’. Zetterdahl lyckas fånga stora känslor med nerskruvade medel. Barnets ömtåliga hjärta och den vuxnas avslipade klarsyn hjälper henne navigera genom språket, som förblir både svekfullt och bärande. ’Mobilens ordlista skriver räknar i stället för saknar / jag räknar dig / du är min enda mamma’, läser jag på sista sidan. Tårarna börjar rinna. När jag tänker efter var det faktiskt länge sedan en debutdiktsamling fick mig att gråta.”

Maria Küchen recenserar Hästar i Sydsvenskan. Hela recensionen finns här: https://www.sydsvenskan.se/2021-03-29/lisa-zetterdahl-fangar-sorgen-over-en-dod-mamma

—

”Jag blev helt knockad av den här, och tog den i en sittning.”

Johanna Lundin tipsar om Hästar i Go’kväll på SVT 10/3.

—

”Lisa Zetterdahls skildring av stallets värld är frapperande sinnlig. Kanske för att det i så hög grad handlar om en plats som utlovar initiation till vuxenvärlden; att ta hand om hästarna är ett tungt och krävande arbete. För diktens hästtjejer handlar det också om att växa och bli äldre, med allt vad det innebär. Svetten över hästarnas halsar. Den egna animaliska driften sublimerad i kärleken till djuren.”

Andrés Stoopendaal recenserar Hästar i bland annat Borås Tidning, Kristianstadsbladet och Smålandsposten. Hela recensionen finns här: https://www.bt.se/kultur/stallet-som-uppfostrare-ar-arenan-for-lisa-zetterdahls-poesidebut-fa1ccc98/

—

”Hästar är en välskriven och konsekvent genomförd diktsamling med flera sammantvinnade spår. Här finns en intressant lek med språket genom såväl allitterationer som insaxade dagboksanteckningar och en tidvis uppbruten syntax. En riktigt fin debut.” Helhetsbetyg 4 av 5.

Susann Wilhelmsson i BTJ-häfte #6 2021

—

”– Jag kommer ihåg att jag stod och tjatade i pappas trädgård, ’jag vill rida, jag vill rida, jag vill rida’. Just den här besattheten, det är något speciellt.”

Intervju av Hege Hellström i tidningen Ridsport, om ”poesi med hästbesatthet i fokus”, finns här: https://www.tidningenridsport.se/poesi-med-hastbesatthet-i-fokus/

—

”Jag ville skriva om plast då jag fann det som ett hån att den fanns kvar, och skulle fortsätta finnas kvar, även efter att vi kastat den. Medan min mamma inte fick finnas kvar.”

Intervju med mig på It-lits hemsida: https://it-lit.se/blogs/news/samtal-med-lisa-zetterdahl

—

”I diktsamlingen Hästar återvänder Lisa Zetterdahl till barndomen i Ringarum. Men det är också poesi för alla som förlorat någon.”

Intervju av Gunnar Hagberg i NT finns här: https://nt.se/bli-prenumerant/artikel/r073vy9l

—

”Några dagar innan mamma dog sa jag till henne att jag skulle dedicera min första bok till henne. Det var mitt svar när hon från ingenstans sa att hon skulle vara med mig när jag födde barn. Jag var inte gravid och hade inga planer på att bli det. Det enda vi då visste var att mamma snart skulle dö.

Jag växte upp i ett hus omgärdat av åkrar och ängar och skog. Allt jag ville var att vara i stallet. Jag lämnade min mamma och cyklade till hästarna. Gick i mörkret längs gamla landsvägen. Fick skjuts av någon. Denna tid av stängsel och lera, sockerbitar och svett mellan benen. Vi stod i dikeskanten och tittade på hästarna i hagen. Vi pallade äpplen och matade hästarna tills de bet oss. Vi lärde oss galoppera, fort. Vi klädde av oss nakna och sprang genom hagen. Vi lade händerna på elstängslet. Vi lärde oss hålla i ett spö. Det var den första separationen från mamma. När jag valde vad jag själv ville.

Den sista separationen kom när mamma blev sjuk och sedan dog. Jag och min syster tömde vårt barndomshem. Åt ett sista plommon från trädgården. Plockade ner alla tavlor från väggarna. Alla ord vi någonsin sagt. Vad blir kvar när någon dör? Alla fula dukar och illasittande jeans som jag ville spara. Brev, böcker, julpynt och kastruller. Alla skolarbeten jag skrivit, som alltid handlade om hästar. Så mycket som man inte vet vad man ska göra med. Så mycket man bara slänger. Skräp är gjort av någonting.

Jag skrev mycket dagbok om mammas död. Jag visste att jag ville skriva skönlitterärt om det också, jag försökte, men jag visste inte hur det hängde ihop.

En kväll flera år senare när jag stod i duschen med schampo i håret förstod jag plötsligt att det var hästarna som var nyckeln. Det fanns en dikt i huvudet, jag rabblade raderna för mig själv, om och om igen medan jag sköljde ur schampot. Sedan började jag skriva, och sätta ihop allt det jag redan skrivit.

Det blev en diktsamling om en uppväxt på landet. Om tillhörighet. Om språket som löper där i. Om att förlora en mamma. Om hästarnas styrka, och dödens styrka.”

Mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel, vårens böcker 2021.

—

Jag medverkade i Lundströms Bokradio i P1 i mars 2017. LYSSNA HÄR: https://sverigesradio.se/avsnitt/858729

—

”Lisa Zetterdahls avslutande svit ’Hästar’ bearbetar en mors bortgång och hör till antologins finaste bidrag. Lågmält flätas barndomens hästdrömmar samman med sorgens vardag av landstingsräkningar, julpyntskartonger och krukväxter som ’lika gärna / kan vänja sig / vid att dö nu’. Det är enkel dikt, med tonkänsla och blick för detaljer som på ett stillsamt vis ger plats åt en syrlig humor mitt i saknaden:
’i badrummet heter allt repair
hudprodukterna heter repair
hårprodukterna heter repair
det är ett hån mot allt som är trasigt’”

Ann Lingebrant recenserar Brombergs Blå blixt-antologi Ingen rök utan mareld i Lyrikvännen.

—

”Och när jag tar av mig mina proffsläsglasögon kan jag fortsätta drunkna i Lisa Zetterdahls precisa bilder av sorg: ’jag försöker tänka att eon-räkningen / är en hyllning till mamma / den är ett minne, ett vykort / från att hon laddat mobiltelefonen, lyssnat på radio / lagat mat, kanske våfflor / det tar aldrig slut / jag vet inte vad som händer / när det tar slut’”

Alice Kassius Eggers recenserar Brombergs Blå blixt-antologi Ingen rök utan mareld i Aftonbladet.