Jag ställer väckarklockan på lite efter tre. Jag går genom sommarnatten som blir sommarmorgon och folk är på väg hem från krogen, vinglar lite, jag går snabbt med min tunga ryggsäck, ska möta Stina klockan fyra. Resfebern och tröttheten.

Vi landar i Bukarest. På flygplatsen spanar vi efter vilka som kan tänkas vara de andra ryttarna som vi ska rida med. En tjej i vandringskängor, säkert hon. Och en man i hatt, typisk sån man som har slidkniv och gillar björnar. Men när vi hittar vår chaufför berättar han att han bara ska plocka upp oss, de andra åker dit på egen hand. Vad förvånade vi blir. Vi kör genom vallmofält och förbi snöklädda berg. Sedan är vi i Transylvanien. Efter tre timmar kommer vi till den lilla byn Sinca Noua och äntligen vår hästgård Equus Silvania. Hästarna tittar på oss när vi kommer och vi är så pirriga på att möta dem. De går i lösdrift, så de har som en stor paddock med möjlighet att gå in under tak om de vill, ett plastdraperi hänger för för att stänga ute flugorna. Vi vet inte om vi får gå in till dem, så vi står bara utanför och tittar på dem. Alla vackra skimlar, palominosarna, men några av fuxarna ser magra ut med revben som syns, vi byter några ord om det, varför är de så smala, det skulle ju vara välmående hästar här? Men det är som att vi inte vågar tycka något än, inte vill bestämma oss för något, bara vill att allt ska bli bra. Att det ska börja nu.

Vi får välkomstdrink och står så vuxet och småpratar med ägaren Christoph och ena guiden Zsofi. Trötta och lite omtumlade, är det på riktigt nu? Vi som drömt om detta sen vi var barn.

Vi blir visade till vårt rum, som har en björntass som symbol på dörren. Direkt blir vi team bear paws. Hädanefter: Vi highfivar varandra utropandes ”team bear paws” i tid och otid. Men vi får ingen nyckel till dörren, och då går den inte ens att låsa inifrån. Funderar lite på om vi ska fråga efter nyckel, sen tänker vi äsch, inte behöver vi låsa, och så är det inte mer med det.

Maten består av ekologiskt, närodlat och hemlagat. Det innebär även hemmagjord äppeljuice, flädersaft, honung, massa olika sorters sylt, likör, yoghurt, you name it. De har egna grisar, egna höns, egna grönsaksodlingar. Vi får trerättersmiddag varje dag, och vi inser direkt att Mimis mat är himmelsk. Stina som har anmält sig som vegetarian går glatt igång på allt kött, och guiderna säger om och om igen att det kommer från glada kor och grisar så vi kan äta utan att oroa oss, de har haft ett bra liv. Det är bara när Stina får veta att hon äter kalv som hon reagerar lite. A baby?

Det finns 19 katter på gården som kelar med en hela tiden. De ser alla ut som Trulsan.

Första kvällen är det länge bara jag och Stina, och alla tjejer som jobbar på gården och som kommer att bli våra guider. Vi får veta att man är sex gäster på en centre based ride, som vi ska delta i, till skillnad från trail ridesen när man rider från plats till plats, då är man åtta. Men två stycken har avbokat sin resa. De andra två som vi nu väntar på ville inte bli upplockade på flygplatsen utan skulle köra själva med hyrbil. Vi väntar och väntar men till slut börjar vi äta middag utan dem.

Det är så pirrigt första kvällen. Man vill fråga om allt, men vet inte vad man ska säga. Bara längtar efter hästarna och att det ska börja.

Vi blir intervjuade om våra riderfaranheter och vilken typ av häst vi önskar. De två andra gästerna, två britter, Kate och Ray, framstår som lite mer självsäkra än Stina och jag, när vi ber om snälla och lugna hästar, medan de gärna börjar lite lugnt och sedan byter till piggare hästar in i veckan.

Äntligen första morgonen. När vi gör oss iordning upptäcker vi att vi tagit på oss likadana trosor. Team bear paws! Efter frukosten gör vi våra lunchlådor. Det visar sig vara en konstart i sig, som tetris, att få i så många mackor som möjligt i den slimmade lunchlådan. I hörnen kan man peta in en rädisa eller några skivor paprika. När vi kommer ut är hästarna redan iordninggjorda och står och väntar på oss. Jag blir presenterad för Saba. En vacker palomino. 160 cm och nätt. Hon är av rasen Kisberi som är en ungersk halvblodras, med arab i. Många av gårdens hästar är araber, eftersom det är en uthållig hästras som passar till distansritt. Nu får jag lära mig att spänna fast sadelväskan bakom sadeln. Två flaskor vatten, regnkläder och lunchlåda. Stina får rida Nakina. Stina och Nakina. Som hittat. Nakina är brun, en Romanian sport horse, som bara betyder att det inte är en arbetshäst, annars är det ingen som vet något om den rasen.

”I’m gonna steal a silver stallion.” Cat Power sjunger vår theme song. De har så många skimlar här att de flesta rider skimmel, utom Stina och jag. Men jag fick något bättre, inser jag. Jag fick en golden mare! ”And we’re gonna ride, we’re gonna ride.”

Vi rider över stora slätter. Korsar många vattendrag. Klättrar högt högt upp, in i djup lövskog och följer en bergskam. Jag har aldrig stått så mycket upp i lätt sits tidigare. Kanske en timme av lätt sits. Saba är imponerande stark. Vi måste vara tysta, får inte prata, för här finns det möjlighet att få se björn. Vi är i björnens skog. Vi ser många tassavstryck i leran. Ett där klorna grävt fram märken i leran. Men vi ser ingen björn. Till slut är vi högst upp på bergskammen, med fantastisk blånande utsikt. Då värker benen av att ha stått i lätt sits så länge. Dags för lunchpaus. Hästarna slipper sadel och träns, de vill alla rulla sig, klia bort svetten mot gräset. Sedan beta. Stina och jag pratar lite försiktigt om de två andra deltagarna, hur självsäkert de ändå pratade om sin ridning igår verkar de faktiskt inte rida så bra. Hur ska det funka? Kommer vi få galoppera? När vi gör iordning hästarna och sadlar igen visar det sig att de faktiskt inte heller kan sadla och tränsa själva. En av dem lägger på sadeln alldeles för långt bak, medan den andra plockar isär hela tränset, så Stina får hjälpa till att sätta ihop det. När jag suttit upp hör jag en av våra guider prata med Kate och Ray, och säga att tyvärr är de inte tillräckligt erfarna för att delta i ritterna så som det är tänkt, det är ju en säkerhetsfråga, för både hästar och människor. Guiderna vill därför dela på gruppen, så att Stina och jag fortfarande får rida så som det är tänkt. Kate och Ray blir kanske inte jätteglada, men de säger att de förstår, det känns konstigt att tjuvlyssna, samtidigt som jag ju blir glad, vi kommer få rida som det var tänkt och inte behöva sänka tempo och ridlängd. Vi sitter upp. Nu rider vi brant nerför. På ett ställe får vi sitta av och leda hästarna, det är för brant för att rida. Väl nere på ängarna igen blir vi uppmötta av de två andra guiderna, som rider iväg med britterna, medan Stina och jag får fortsätta turen. En lång härlig galopp genom mörk skog. Äntligen. Det är varmt ute i solen, minst 25 grader, men nästan kallt inne i skogens mörker. Bara hästarnas flåsande hörs.

I början av dagen, när vi mest bara skrittade och travade lite, så undrade jag om det skulle vara så lugnt tempo hela tiden, jag funderade på om jag skulle fråga om tempot. Så som det kan vara när man rider på turridning i Sverige, och bara har 1-2 timmar, och vill uppleva så mycket på den tiden. Men jag bestämde mig för att bara släppa det, bara lägga det i guidernas händer. Vi skulle ju rida hela dagen och de kommer att ordna det till det bästa. Jag ska bara njuta. Och efter dag ett i sadeln inser jag att det var precis så det skulle vara. Våra guider gör faktiskt allt för oss och ser till att allt blir bra. Om det så innebär att dela på en grupp för att det ska passa för alla.

Första dagen tänker jag på hur tacksam jag är för att jag som åttaåring följde med min bästis Ida till stallet. För annars hade jag aldrig gjort detta.

Det roliga med att lära sig engelska hästord: halter, girth, bay. Att de skiljer på canter och gallop, så smart, vi som kallar all galopp för galopp. Tecknen som guiden längst fram gör, för att slippa skrika gångartsbyten: Trav är en hand som pumpar uppåt i luften. Galopp är en cirkelrörelse, som avslutas med att man pekar framåt. Då far man iväg.

De som äger gården är tysktalande. Guiderna kommer ifrån Ungern och Australien. En tjej som jobbar tillfälligt kommer ifrån Frankrike. Vi kommer från Sverige. De andra gästerna från Storbrittanien (fast Ray kommer ursprungligen från Sydafrika). Under veckan kommer det gäster på kortare besök från Tyskland och USA. Så roligt med den här mixen av språk och dialekter. Så roligt när Stina om och om igen ska förklara vad hon jobbar med.

Det enda ord jag lär mig på rumänska är hundvalp. Jag skäms över att det inte blivit några fler ord, men vi pratar ju engelska hela tiden. Det uttalas ketsalousch. Det är vad de döpt den hundvalp som de räddat från gatan till. Guiderna berättar den historien för alla gäster som kommer. Hur hundvalpen satt mitt på vägen, de stannade bilen med hästtrailern på släp. Sedan bara sprang ut och hämtade honom. Dagen efter såg de på samma plats ett syskon, platt, överkörd på vägen. De hade gjort rätt som räddade valpen. Men det är en störig liten jäkel, som bits, och som skäller, ja nästan ylar, varje gång han känner sig bortglömd, typ som när vi sitter och äter middag.

På kvällen tar Zsofi med oss till skogs. När vi ska åka frågar Ray om det finns en pub där? Kan man köpa öl? Eh, nej, det är i skogen, svarar Zsofi. Stina och jag kollar på varann. Britterna är trevliga, men lite konstiga. Kate åker till skogs i vita converse. Hon rider i rosa gummistövlar. I skogen möter vi en skogsvaktmästare som tar med oss till ett gömme i skogen, där vi ska se björnar, förhoppningsvis. Rumänien är Europas rovdjurstätaste område. Björn är lättast att se. Varg sällsynt och lodjur nästan omöjligt. När vi går på den lilla stigen fram så visar skogsvaktmästaren med handen, pekar: Det är redan en björn där. Det är en björn där som väntar på oss. En sådan sjuk känsla, att gå helt oskyddad, mitt i skogen, sakta smyga framåt mot en björn. Men den märker oss och springer iväg. Vi klättrar upp i ett litet hus, en koja, på styltor. Skogsvaktmästaren går ut och vi ser genom fönstren när han lägger ut mat för att locka fram björnen igen. Han tittar sig noga omkring och jag har hjärtat i halsgropen, björnen kan ju inte vara långt borta. Vi behöver inte vänta länge, snart är björnen tillbaka. En unge kommer också. Och flera björnar. Skogsvaktmästaren säger till Zsofi om de är hannar eller honor och hur gamla de är, så översätter hon till oss. Vi undrar om hon kan rumänska, men hon kan bara de viktigaste orden säger hon och ler. Vi sitter där och tittar på skogen som sakta mörknar till kväll och under dryga två timmar hinner vi se 11 björnar. Som mest är det 7 stycken på samma gång där. Det overkligaste är när Zsofi säger att nu måste vi gå, om vi ska komma härifrån innan det blir för mörkt, och vi smyger ut ur stugan, vi står oskyddade på marken och björnarna är inte många meter borta, de finns i skogen runt oss. Hur många björnar ser oss nu? Hur många björnar såg oss när vi red tidigare idag?

Första dagen red vi med Moni som första guide och Adalina som backupguide. Andra dagen är det Bree som är vår första guide. Då är det bara Stina, jag och så Bree och Adalina. En sådan lyx att få rida ut med en sån liten grupp! Vi galopperar över blommande ängar. Vi möter herdar med kor. Herdar med får och ilskna fårhundar som skäller och jagar oss. Tur att hästarna är så lugna och stabila. Högt uppe på en platå möter vi en ensam betande häst bunden i marken. Det känns som en dröm. Det är så vackert allting. Sedan galopperar vi riktigt fort och Saba lyssnar precis på vad jag vill, när jag ber om långsammare saktar hon ner, och när jag säger att hon får öka så gör hon det. Hunden Mikosh följer oss hela tiden, springer iväg en bit och sedan tillbaka till gruppen, nosar fram och tillbaka. Men när vi ridit i flera timmar blir han bortskrämd av en ilsken fårhund. Han hittar hem själv. Men hur långt från han springa? Vi rider 30 km. Iallafall mina ben värker efter en heldag i sadeln. När vi kommer hem väntar kall öl och snacks och kattgos i hammocken, efter att vi duschat av hästarna svetten. Stina duschar nästan Adalina lika mycket som Nakina. Att duscha hästarna, sadla och tränsa är sånt som vi gör själva, men annars är det galet vad bortskämda vi är här. De har hästskötare som skurvar i och ur broddar åt en, som hämtar hästen i hagen åt en. Till skillnad från ridläger där man måste mocka och smörja sadel och träns själv så är detta att vara riktigt bortskämd. Ja, vi sitter ju i hammocken med öl och en katt i knäet, och bara väntar på att trerättersmiddagen ska dukas fram.

Stina har köpt ridbyxor inför den här resan, och hennes nya svarta ridbyxor färgar nu insidan på hennes lår och ben svarta. Det går inte bort när hon duschar.

Tur att nästa dag är vilodag, för våra trötta bens skull. Vi åker med Kate och Ray och Marius, en lokal och väldigt kunnig guide, till medeltidsstäderna Sighisoara och Viscri. Sighisoara är vackert med färgglada hus och små gränder, kullerstensgator, gamla kyrkor. Stina har bränt sig rosaröd i nacken och matchar husen mycket väl. Men det är mycket turister här. I Viscri finns det istället inte en enda turist utöver oss. Vi äter hemlagad mat hos en familj. Sedan besöker vi den fortomgärdade kyrkan. Vi kan inte låta bli att tänka på Stegeborgs slottsruin, kan det vara något liknande som den sett ut? Men här står allting intakt. En liten kyrka innanför muren, något lite magiskt att kliva in i den ändå, lutande läktare som hotar att falla. Vi klättrar upp i kyrktornet, Stina tycker det är läskigt med rangliga stegar. Men där uppe har vi utsikt över Transylvanien i regn. Vår guide Marius är en pratsam och trevlig rumänsk man. Han lär oss allt och lite till. Lite lustig bara, när han vill visa oss en typisk gammeldags rumänsk säng, den är väldigt hög så man ska akta sig för att trilla ur, med som byrålådor undertill, där föräldrarna kan sova när ett par gift sig, och om de tycker att brudparet är för högljudda kan de knacka i träet. Han skrattar. Berättar sedan glatt att han själv haft sex i en sån säng. Han har redan visat en bild på sin fru. Han visar oss även storkar. De bor ovanpå elstolpar och skorstenar, de har ungar just nu. Det känns lite som ett sagoväsen som visar sig finnas på riktigt! Annars är Stina och jag mycket förtjusta i alla små krumma tanter med käpp och sjalett. På vägen hem kör vi förbi en ung tjej med kort kjol, very sexy mmm säger Marius och jag och Kate tittar förskräckta på varann. Marius drack kanske lite mycket av plommonbrännvinet vid lunchen? Jag blir också besvärad när vi pratar om ”gypsys”. I Sverige är ju romernas villkor en fråga som debatteras, medan här får vi oftast bara känslan av att man ser ”gypsys” som ett problem, säger att de hugger ner körsbärsträdet för att kunna plocka körsbär, säger att de sätter besvärjelser på folk, fast det kanske var ett skämt, jag vet inte. Vi är trötta och tysta i bilen när dagen går mot sitt slut. Hela dagen är en tidsresa, och vi möter flera gånger häst och vagn och ser hästar arbete på åkrarna, som att resa tillbaka till 1800-talet. Dagen är spännande, men jag längtar hela tiden tillbaka till våra hästar.

Rutinerna som snabbt uppstår: Hur man bäst löser lunchlådans tetris med mackplaceringar och lösa paprikabitar. Hur man bäst packar sadelväskan. Hur man lättast fyller sina små halvliters vattenflaskor med nytt vatten ur den stora dunken med dricksvatten som står i vårt badrum. Att kvällsölen gärna ska blandas med hemmagjord äppeljuice. Sådana saker. Jag är glad att jag köpte magväska, där har jag min telefon att fota med och min astmamedicin.

Nästa morgon möter oss nya hästar. Vi har varit så pirriga. Vi har anat att det stundar hästbyte. Jag får Sabas halvsyster Terra. De är mycket lika varandra. Samma storlek och kroppstyp, men Terra är en bork. Faktiskt är hon sjukt lik min allra första ridlägerhäst Salvis, som jag red när jag var 11 och åkte själv på mitt första ridläger. Jag hade under några år länsat skolbiblioteket på alla hästböcker. Några favoriter var böckerna om Frida, som utspelades på Åby ridskola, med de hästar som faktiskt fanns där. Det var mycket därför jag valde att åka till just Åby. Min chock och glädje när jag själv fick Fridas favorithäst Salvis, som jag ju läst många böcker om! Han hade hunnit bli gammal, men var en superfin läromästare till mig. Året efter när jag kom tillbaka till Åby på ridläger och önskade Salvis, fick jag veta att han var död. Minns fortfarande hur jag kämpade mot gråten när vi stod i stallet och skulle få hästar. Jag kände aldrig så mycket för den hästen jag red det lägret. Men nu i Rumänien kände jag igen Salvis i Terra, med den speciella färgen. Terra känns nästan precis som Saba tycker jag när jag suttit upp. Men snabbt inser jag att Terra är piggare, och hon vill hemskt gärna vara först, men eftersom hon inte får det är hon noga med att behålla andraplatsen, hon är hög i rang i flocken och blir galen om hon känner att någon häst inkräktar på hennes utrymme och hotar att gå om. Men hon är jättefin att rida, känslig för hjälper och lyhörd som Saba. De har verkligen välridna hästar här. Stina rider Silva, den allra första hästen på gården, som varit med och namngivit Equus Silvania. En sådan ära.

Två tyska tjejer har kommit till gården för att följa med när vi nu rider ut på en tvådagars campingtur. Theresa och Francie. De är bara 19 år och ska lifta runt i Rumänien med nästan ingen packning alls. Innan vi ska rida iväg lånar de ihop till ridbyxor och hjälmar. Men de rider med gympaskor. Jag hoppas bara att de ska vara duktiga ryttare så att det inte blir nåt sånt strul också, men det verkar de vara. Det är vi och så Bree och Zsofi som ger oss iväg. Vi får klättra mycket idag igen. Terra mörknar av svett. På lunchpausen rullar sig alla hästar glatt när de blivit fria från sadel och träns medan vi skrattar åt dem, innan vi tar upp kamerorna och börjar fota den fantastiska utsikten. Sedan fortsätter klättringen. Vi rider upp till 900 meters höjd. Det är en dag av ömmande knän av att stå mycket i lätt sits, och sitta av och leda när det ibland även går brant utför, så brant att jag håller i trädstammar för att hålla balansen, och vi får vada längs med en bäck och jag undrar hur dyngsura de tyska tjejerna blir om sina gympaskor nu, men belöningen blir till slut en fantastisk utsikt, över blommande kullar och snöklädda berg. Här lever man utan elektricitet och rinnande vatten. Vi ser krumma tanter och gubbar, deras höns och fåren de vallar i de branta sluttningarna. Det är magiskt. Det är som att kliva in i en saga. På en äng slår vi läger för natten, där vi släpper hästarna i en liten provisorisk hage, som måste vara den hage med bäst utsikt som jag nånsin sett. Medan hästarna njuter utsikten grillar vi och berättar gåtor vid lägerelden. Fast jag vill helst bara gosa med Terra, sätta blommor i hennes man och ta massa foton på henne. Jag har druckit en öl eller två och är lite fnissig. Men det går över när Zsofi kommer med stetoskop och lyssnar på Serenas mage. Serena som ligger ner lite för mycket. Sedan tar Zsofi fram en spruta och ger henne. Serena har gaser i magen och får lite muskelavslappnande. Snart mår hon bättre igen. Stina och jag blir så imponerade, att trots att vi är ute och campar så är de förberedda på att sånt här kan hända. Vi pratar och skojar också om hästarna. Bree tycker att Stinas häst Silva, som betyder plommon, har en riktig plommonstjärt. Fatshaming! ropar Stina. Det blir en start på många utrop av fatshaming! Och många skratt. Alla deras hästar här är så små och nätta, och ja vårt första intryck var ju att endel av dem är för magra. Även om vi sedan snabbt insåg hur sjukt väl omhändertagna dessa hästar är. Nu pratar vi om det, och Bree jämför med en människa som elitidrottar och springer maraton. Hur magra kan inte de vara? Tunna och seniga. På samma sätt är detta hästar som ju rids i just distansritt. De måste vara i superform. Det är de verkligen, varje dag blir jag imponerad över vad hästarna orkar. Vi rider tex i de brantaste backar jag nånsin ridit i. Hästarna skiljer sig verkligen från de mer bastanta dressyrhästar som jag är van vid. När lägerelden börjar slockna går vi och lägger oss. Stina, jag och de tyska tjejerna sitter på rad i det höga blommande gräset och kissar. Det är första gången jag tältar iklädd ridbyxor och ridstövlar. Känns speciellt att klä av sig och lämna leriga ridstövlar i förtältet.

Nästa morgon spöregnar det. Vi äter frukost som blir blöt i regnet. Blött bröd och blöt omelett men en fantastisk utsikt när moln och dimma lindar in bergen. Jag är glad över att jag köpt regnbyxor. Jag har stoppat ner dem i ridstövlarna, Stina tycker jag ser ut som en nazist. Vi fnissar, men oj vad skulle tyskarna säga om det, var är de förresten? Bree, Zsofi och Stina och jag står i regnet och undrar om de tyska tjejerna har med sig regnkläder när de inte har med sig ridkläder? Men har de inte ens vaknat än? Stina går och knackar på tältet. Inget svar. Hon säger skrattande till Bree och Zsofi att det är deras ansvar som guider att väcka deltagarna. Till slut vaknar de, och de har som tur var regnjackor. Men deras ridbyxor och gympaskor blir nog dyblöta kanska fort. Vi rider långsamt genom tät lövskog, tät av dimma. Det är galet vackert. När vi efter några timmar tagit oss ner från berget väntar långa galopper hem.

Innan jag går och lägger mig om kvällarna på gården sitter jag i hammocken med en kopp te och luktar på mörkret. Det är helt mörkt här. Inga ljus syns bortom gården. Det hörs bara syrsorna och pinglandet från koskällor. Jag är så öm i hjärtat för den här platsen.

Hästarna kan summeras: Stina rider först en brun häst och sen en brun häst. Inget ont om bruna hästar, men det är ändå det vanligaste man kan tänka sig. Medan jag rider en palomino och sedan en bork. Två hästar som står ut med sin färg i flocken. Haha! retas jag.

Natten till sista riddagen drömmer jag en mardröm. Kanske den töntigaste mardröm jag drömt. Men jag vaknar gråtande. Jag har drömt att när jag kommer ner till stallet så ska jag få rida en helt ny häst, en mager fux. Gråtande springer jag iväg och ropar på Terra. Jag har lite svårt att somna om. Seperationsångesten har redan slagit i. Jag vill inte att den här veckan ska ta slut. Igår hade Bree frågat vilken häst som var min favorit, och jag hade svarat Saba. Bree blev förvånad eftersom jag och Terra haft ”such a moment” på campingen. Nu känner jag nog skuldkänslor mot Terra. De är så himla fina bägge. Men det är bara en riddag kvar. När Stina och jag går ner till stallet är vi spända. Vilken häst kommer vi få? Tjejerna har sagt att det är en överraskning. Vi har sett Saba hämtas ur hagen, men det kan ju vara åt någon annan än mig, det är två brittiska systrar med barn här och rider också. När vi kommer till stallet står Saba och Nakina och väntar på oss. Våra två första hästar. Cirkeln är sluten. Vi rider ut med Zsofi och Adalina. En vacker skogsväg, blommande fält, långa galopper. En så lång galopp att jag efteråt får rida utan stigbyglar för att sträcka ut mina trötta muskler. Vi rider förbi hus och gårdar där man arbetar med häst och vagn, det har vi sett ofta under veckan. Där tanter och gubbar går med hackor och sköter sina odlingar för hand. Jag vill inte sitta av när vi är tillbaka på gården.

Vi åker med Ray och Kate och en lokal guide till Bran Castle, också känt som Draculas slott. Jag byter om innan men Stina åker i ridbyxor. Det är hemskt mycket turister där, något som nästan blir chockartat eftersom vi annars mest ser hästar, blommande fält och blånande berg. Vi fastnar nästan i ett rum när så många turister vill komma in där samtidigt. På slottets innergård börjar en manskör sjunga. Det låter bekant. Det visar sig att det är en svensk manskör. De sjunger på svenska. Stina och jag sjunger glatt med i studentsången. Efteråt snicksnackar Stina lite med en i kören medan en asiatisk kvinna blir fotad tillsammans med andra körmedlemmar. Sedan sjunger Stina och jag studentsången för Ray och Kate och andra turister som vill lyssna, när vi går färdigt den sista turen inne i slottet.

Sista dagen inser team bear paws att det inte alls är en björntass vi har på vår rumsdörr, utan en vargtass. Det är Kate och Ray som har björntassen inser vi. Attans. Men vi är ändå team bear paws!

Vi lyssnar på Susanne Alfvengrens tonsättning av Karin Boyes I rörelse när vi borstar tänderna och jag börjar gråta. ”Den mätta dagen den är aldrig störst / den bästa dagen är en dag av törst / visst finns det mål och mening med vår färd / men det är vägen som är mödan värd / det bästa målet det är en nattlång rast / där elden tänds och brödet bryts i hast / på ställen där man sova blott en gång / blir sömnen trygg och drömmen full av sång / bryt upp, bryt upp! den nya dagen gryr / oändligt är vårt stora äventyr.” Jag gråter. Jag vill aldrig åka hem. Jag vill göra detta för alltid.