När vi närmar oss Sinca Noua frågar vår chaufför Catalin om vi känner igen oss. Han kände igen oss redan på flygplatsen. Vi känner igen oss.

Det är nästan ett år sedan vi var här, men vi minns fortfarande hunden Mikoshs namn, vi vet hur dags det är frukost, vi känner igen pinglandet från kobjällrorna när korna kommer hem för kvällen, vi kan hur tvålen luktar och vilket stall de olika hästarna hör till.

Vi ska rida nästan 200 km på sex dagar.

Mina hästar från förra året, Saba och Terra, har gått i pension från trailridesen och går bara lättare turer numera, det blir ändå ett styng i hjärtat när jag får veta det. Men Stina blir överraskad med att få rida sina hästar från förra året. Först stora Silva och sedan finlemmade Nakina. Jag önskar en häst liknande min favorit Saba, och blir överraskad med en som ser likadan ut: en palomino. Transsylvanien är min palominoplats. Min blonda hästsvans matchas med en blond hästsvans. Hon heter Tamirah och hon älskar att galoppera. Jag ska rida henne hela veckan.

De andra gästerna består av Gabi från Tyskland som skrattar mycket och går i tåskor. Madeleine från Schweiz som gillar att shoppa och som säger att alla schweiziska kvinnor botoxar sig på lunchen, hon säger ibland saker på ett sätt så att ingen av oss riktigt förstår om hon menar allvar eller inte. Nico från Tyskland som rider den svåraste hästen men inte rör en min ens när den stegrar sig och som skojar mycket om bajs och säger ”the appeljuice has arrived” när hon ska kissa. Ron från New York som är hjärtläkare och som envisas med att ta porträttbilder på oss och som på slutet skojar om att han lämnat sin dörr olåst hela resan men inte fått sällskap någon gång.

Vår guide är Bree från Australien som vi är jätteglada att återse från förra året. Hon är en social talang och vet alltid vilka frågor hon ska ställa när hon pratar med någon. Hon är i princip aldrig ledig utom när hon sover, men hon är ändå glad och trevlig hela tiden. Hon berättar alltid historier från tidigare trails och skojar om sin australiensiska dialekt när hon säger ”canter”. Förra året, när vi red den lite enklare turen, sa hon alltid: ”Do you know what’s cool? Safety.” I år säger hon: ”Safety is second. Adventure is first.” Vår backup guide som rider sist är Lea från Tyskland, hon är ung och superblond, kan svepa massa palinka och hon växer flera centimeter av stolthet när hon lärt sig att grodyngel heter tadpole på engelska. Vår groom, tamponghandlare och logistikmästare är Silviu. Han kommer från Sinca Noua, den by där Equus Silvania ligger. Han kör våra väskor och allt vi och hästarna behöver mellan ställena vi stannar på för natten. Varje morgon ger han oss dagens väderleksprognos. Den innehåller ofta regn. Men han tillägger att: ”It depends on where you are.” Det säger han varje dag. Snart säger vi det också. Varje dag försöker han få oss att dricka mer alkohol. Varje dag kratsar han våra hästars hovar. Vi får höra att han är synsk och känner på sig om något gått fel på en ritt – då är han ofta på väg till undsättning redan innan någon hunnit ringa. Vi tycker alla mycket om honom och highfivear när vi anländer till platsen där vi ska stanna för natten och han står redo att ta emot oss.

Varje kväll när vi kommer fram dricker vi öl blandat med hemmagjord äppeljuice.

Varje kväll när vi kommer fram tvättar vi av hästarna leran och svetten och sedan rullar de sig i den största lerpöl de hittar.

De första dagarna vi rider är det blött och lerigt. I galopperna kommer lerkokorna vinande så man får ducka. Vi blir leriga t.o.m. i ansiktet och på hjälmarna. Lea hittar lera i behån.

Tamirah är pigg och stark och jag använder hästen före som bromskloss. En dag är jag lite ledsen för att hon vägrar att skritta och bara vill fram, fram.

En dag är Stina lite ledsen på Silva för att han bara vill fram, fram. Han har knappt någon känsel kvar i munnen sedan han som ung var draghäst, därför är han extra svår när han blir het.

När jag lärt känna Tamirah bättre skryter jag om att jag kan hålla avstånd till hästen framför.

Några gånger under veckan lämnar vi leder för en ”spread out” då hästarna får tävla över fälten. Hästarna vet vad som väntar och trampar nervöst omkring. När vi släpper dem tar de några språng på stället innan benen får tag i farten och vi rycks bakåt i sadlarna av accelerationen. Aldrig i livet att vi ridit så fort tidigare. Lerkokorna flyger, manarna flyger, vi flyger. De är bara att hålla sig fast och be för livet. Tamirah är snabb som vinden och är en av de första. Silva är snabb i starten men tappar snart lust, Stina kommer sist varje gång.

Tamirah visar sig inte bara tillhöra luftens element. Varje gång vi stannar för att dricka i en vattenpöl eller bäck börjar hon snart plaska, sörpla och leka. Hon nöjer sig inte med att ha mulen i vattnet, alla hovar måste vara i också. Bree varnar att Tamirah har lagt sig ner i vatten med ryttare på ryggen. En dag blir det min tur. När vi korsar en flod börjar hästen plötsligt sjunka under mig. Nico skriker allt vad hon kan och jag sparkar allt vad jag kan. Min lilla seahorse går motvilligt upp på land. Några timmar senare får hon sin revansch när hon lägger sig ner i gräset med sadeln på när vi stannat för peebreak.

Varje dag sitter vi i sadeln ungefär sex timmar. Varje dag tejpar Stina mitt skavda finger och jag ger henne ibuprofen för ömma knän. Varje dag stannar vi halvvägs för lunchpaus, då hästarna får beta och rulla sig.

Varje dag hör vi göken gala, fåren bräka, korna pingla. En gång börjar en åsna desperat skria för att skydda sina får när vi galopperar förbi. Varje dag vinkar vi till fåraherdarna och när vi rider genom färgglada byar, med hus målade i rosa och turkos, vinkar vi till barnen. Ibland får Lea lämna sin plats sist i ledet för att jaga bort lösa hästar som nyfiket närmar sig, eller ilskna herdehundar som morrar och skäller.

Varje dag häpnar vi över den orealistiskt vackra utsikten. Ändlösa gröna kullar som gjorda för galopper. De snötäckta Fagaras mountains som blånar i fjärran.

Dofterna kommer fram av regnet och av solen. Mynta, timjan, syren, jord, tall, liljekonvalj, gräs. Färgerna i den täta lövskogen efter regnet.

Vi hoppar omkullfallna stockar och Tamirah är svår att hålla. Hon vill alltid galoppera och alltid fortare.

Bree introducerar oss för interactive canters. Det är som ett tevespel. Vi duckar för låga trädgrenar medan vi galopperar på en skogsstig.

En dag trillar Madeleine av när hon duckar för sent för en låg gren, men det är bara i skritt som tur är. Hon hänger kvar i grenen och dras långsamt av sin häst som bara fortsätter gå.

En dag trillar Gabi av när hennes häst glatt bockar efter att ha hoppat ett dike.

Varje dag pussar jag Tamirah på mulen. Varje dag imponeras jag över hennes säkra hovar, hennes modighet, att hon aldrig blir trött.

De frågar endel om min poesi, så en kväll översätter jag med hjälp från Stina den första dikten i ”Hästar” till engelska. Efter middagen läser jag upp dikten. Madeleine spelar in med sin mobil. Personalen plockar bort våra tallrikar under tiden.

En sen kväll följer Stina med mig ut i mörkret. Jag vill skicka meddelande till Henrik och behöver uppsöka wifi, men det finns inte där vi bor utan där hästarna bor. Enda gången vi har wifi på resan bortsett från i Sinca Noua. Fullmånen lyser över Transylvanien, vi går på Viscris enda gata. Vi står i mörkret och väntar på att min mobil ska koppla upp på wifin, att den ska skicka meddelandet. Då börjar en hund skälla. Strax börjar en till, och en till. Snart skäller alla Viscris hundar. Stina håller hårt i min arm. Vi går tillbaka i mörkret till en kör av hundskall. Här och var lösgör sig en hund ur skuggorna, morrande, stirrande på oss. Vi skrattar och är rädda om vartannat.

Varje eftermiddag när vi sitter av gnäller vi över ömma ben och undrar om Silviu kan hjälpa oss av hästarna.

Varje natt sover vi någon ny stans. I Viscri sover vi i någons vardagsrum med matsalsbord, porslinsfigurer, spetsdukar, tummade pocketböcker. En natt sover vi i en jaktstuga mitt i skogen. I korridoren utanför hänger hjorthorn och en hel björn.

Flera gånger ser vi avtryck efter björntassar där vi rider.

En dag ser vi en ko som precis fött en kalv. De står lite för sig själva en bit från resten av flocken.

En dag galopperar vi i tio minuter. Faktiskt klockar Lea det till 10:50. Över böljande gröna kullar och med utsikt över snöklädda berg. Bree kallar det sitt ”the hills are alive”-moment. Fårhjordar flyr från oss, rinner bort som vatten över kullen.

Den sista morgonen gråter vi när vi borstar tänderna och lyssnar på Susanne Alfvengren när hon sjunger Karin Boye:

”Den mätta dagen den är aldrig störst / den bästa dagen är en dag av törst / visst finns det mål och mening med vår färd / men det är vägen som är mödan värd / det bästa målet det är en nattlång rast / där elden tänds och brödet bryts i hast / på ställen där man sova blott en gång / blir sömnen trygg och drömmen full av sång / bryt upp, bryt upp! den nya dagen gryr / oändligt är vårt stora äventyr.”

Den sista kvällen konstaterar vi att vi bägge sjöng den för våra hästar när vi galopperade.