Igår gjorde jag en anteckning i mobilen (dvs jag smsade till mig själv, det enda vettiga sättet att kommunicera med sig själv med teknikens hjälp):

Jag har en så stark känsla av att just precis nu är livet. Min man säger att jag luktar bebiskräks. Jag är glad att det är vinter och pandemi – jag har mössa och jacka på mig och träffar bara andra människor utomhus så ingen märker hur sunkig jag är där under. Hemma är det jag och mina barn och mina tankar och mina ord och jag vilar i det. Det sker det sker. Alling lever.

Idag:

Fy fan jag är trött och vill bara vara ifred och egentligen vill jag sminka mig och klä upp mig och vara i new york och göra nåt spännande men det händer ju inte så alltså vill jag bara vara sur för jag orkar inget annat.