Jag sliter mitt hår framför datorn, där romanen är så otydlig med vad den egentligen vill. Jag skulle önska mig en person vars uppgift var att alltid sitta med bredvid mig när jag skriver, tyst, tills jag behövde hjälp. Då skulle den säga att ”den där meningen är lysande, men den här är klumpig” och ”det där stycket är överflödigt” och ”skulle det inte bli bättre om du placerade den där delen här borta istället” och ”i den här scenen får du nog gräva lite djupare för att det ska säga något”. Jag kommer att tänka på det som Siri Hustvedt sa när vi såg henne på Brooklyn Book Festival, hon pratade om hur spännande författarintuitionen är. Vad är det egentligen som får mig att skriva just det här? När det finns miljarder val, hur väljer jag just det här? Varifrån kommer det egentligen? Jag inser nu att jag ju har den där personen som jag eftersöker, den som ska sitta bredvid mig och säga hur jag gör. Det är ju för tusan jag. Jag måste bara lyssna ordentligt på mig.