Jag förstår inte hur Lorelai och Rory kan äta poptarts till frukost. Jag smakade det i USA och det är inte gott, det är alldeles för sött. Jag förstår inte heller varför Lorelai ständigt återvänder till Chris. Inte när Luke finns. Eller egentligen förstår jag det kanske, det är dragningskraften till ett annat liv som hon trodde hon skulle få men inte fick. Det är det mänskliga, det handlar om att göra fel. Det är väl samma sak med Rory. Jag väntar på att hon ska ligga med Jess. Jag vill att hon ska ligga med Jess. Utöver detta älskar jag allt. Eller hatar det. Det fyller mitt liv just nu. Gilmore Girls är mitt nya liv. För det är mitt gamla liv – det är min uppväxt det handlar om. Vi har väl egentligen inte särskilt mycket gemensamt. Den östgötska landsbygden där jag växte upp liknar på inget vis den amerikanska småstaden där de bor. Jag har inte en rik familj och det finns inget Yale inom pendlingsavstånd. Jag har aldrig varit omgiven av så färggranna karaktärer. Inte förlorade jag heller min oskuld till en sådan som Dean. Men jag har bott med en ensamstående mamma, och jag vet inte hur många avsnitt jag gråtit mig igenom på grund av det. På grund av allt som kan gå fel. På grund av allt som kan gå rätt. Jag vill bo i Stars Hollow. Det känns som att jag gjorde det en gång.