Roy Andersson har gått ut med att det är han som är Hugo Rask i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Han har inte läst boken, men har hört från vänner att det liknar honom, och han och Lena Andersson har tidigare haft en relation. Nu är han ledsen om han sårat henne, och fått henne att skriva en bok om det. För så är det, Roy Andersson är Hugo Rask. I Babelsoffan får Lena Andersson upprepa som ett mantra att romanen är fiktion. Jag blir helt matt. Jag trodde vi var överens om fiktionens premisser? Jag minns att jag fick börja lära mig dem i Bullen: Kom ihåg, det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet. Det är väl inte så konstigt att utveckla: Kom ihåg, det är inte författaren som är huvudpersonen i romanen. Men Roy Andersson vill visst gärna stoltsera med att han är en man som tycker om att utnyttja sin maktposition och hålla kvinnor på halster. Det är tydligen det som han identifierar sig med. Och alla vill frossa i skvaller hellre än prata om konst. När jag läste Egenmäktigt förfarande identifierade jag mig med Ester Nilsson. Så. Nu vill jag gå ut med: Det är jag som är Ester Nilsson.