Det kändes som vårens bästa dag även om jag hoppas det blir fler. Henrik ligger hemma med feber och ingen annan kunde hänga på, så i lördags åkte jag själv med barnen ut i skogen och klättrade. Kände mig som en sån power mom, ensam vuxen med två barn och jag vågade klättra, årets första uteklättring men jag kände mig stark. Barnen var lyckliga och klättrade på allt och spillde varm choklad på tröjorna och vinterjackorna tog vi av direkt. Sen sov de hela bilresan hem och jag satt och körde i tystnaden och lyssnade på deras andetag. Mina barn. Att få dela allt med dem.

Igår hade Henrik fortfarande feber och jag och barnen åkte till plantskolan och köpte syrener och hallon samt stora säckar med gödsel och jord. Jag orkar inte gräva lika djupt som Henrik. Marken är hård och full av rötter. Jag fick ner allt i jorden, på ett ungefär. Jag kånkade runt på gödselsäckarna och spred i rabatterna, Svante försökte hänga gödsel i rosbusken.

Det slår mig nu i efterhand att jag kanske känner mig extra nära mamma i de här stunderna när jag är ensam vuxen med barnen. Att det bidrar till min känsla, minnet av att vara ett barn med en mamma. Att jag nu inte bara känner mig som en mamma, utan som mamma.