När jag kom till stallet i fredags satt det en flicka på huk och borstade Cinzanos ben. Han hade täcket på sig. Benen var vad hon kom åt. När jag kikade in i boxen frågade hon om jag skulle rida Cinzano, och kunde hon då få hjälpa mig att sadla? Jo, det kunde hon väl få. ”Ska du rida i stora eller lilla ridhuset?” ”Stora.” ”Ska jag berätta en sak för dig? Jag vill inte skrämma dig eller nåt. Men det spökar i stora ridhuset. Det är många som har dött där.” Jag tog av Cinzano täcket och vi stod och borstade honom på en sida var. Hon frågade om jag kunde galoppera, om jag kunde hoppa, om jag blivit biten av en häst någon gång. ”Hur gammal är du?” ”Hmm, ja du, hur gammal är jag? 33.” ”Oj. Du ser inte så gammal ut.” ”Hur gammal är du?” ”12.” ”Hur länge har du ridit?” ”Två månader.” Det var lite som att möta sig själv som hästtjej, bara att jag omöjligen hade vågat ställa så många frågor som hon gjorde, jag hade varit för blyg. När det var dags att sadla och jag frågade om hon ville göra det, sa hon att jag kunde lyfta på sadeln, så skulle hon dra åt sadelgjorden. Hon strök Cinzano över halsen och sa: ”Cinzano förändrade mitt liv. Han var den första hästen jag fick rida här.” Sedan frågade hon: ”Vilka hästar skulle du rädda om stallet brann upp?”