Kära dagbok. Island var fantastiskt. Nej, jag kan inte säga att Island var fantastiskt, för det är ett för enkelt och självklart ord att använda. Såhär var det. Vi började med att hämta hjorden på 40 hästar. Känslan när de kommer galopperande mot oss, så vackra tillsammans, och vi driver dem in i en fålla, där sedan guiderna går in och en och en ropar de upp oss och ger oss vår första häst. De hästar vi inte rider ska vi driva med oss lösa, för att kunna byta häst några gånger per dag. Vi rider genom ändlösa fält av blå lupiner. Vi rider genom ändlösa lavafält. Himlen är tung av mörka moln men det regnar ändå nästan aldrig, en tunt duggregn någon gång ibland. Vi korsar djupa floder med strömt vatten där vi inte kan göra annat än att lita på hästarna, där vi får lyfta upp våra ben allt vi kan, men det är ändå alltid någon som får skorna fulla med vatten. Vi rider med utsikt mot Heklas snöklädda topp. Vi rider 160 km på fem dagar med en flock lösa hästar. Känslan när man töltar snabbt och flocken driver på, fortare, fortare. Känslan när man pausar så hästarna får beta. Och flocken bara går där. Vi vaktar dem. Det är allt som finns. Hästarna och gräset och bergen och molnen. När vi rider iväg igen ropar guiderna ”kom kom kom kom” och flocken följer faktiskt med, nästan alltid. Vi sover i stugor längs vägen, ett enkelt storbäddsrum, en toalett, ingen el, en fors om man vill tvätta sig. Alltid har jag på mig ullunderställ, dygnets alla 24 timmar, utom när jag på kvällen klär av mig naken och badar i forsen med glaciärvatten. Det är Stina och jag och en av guiderna, en fransyska, som är modigast med badandet. Hela tiden är jag så pirrig på vilken som ska bli min nästa häst, efter nästa paus, nästa morgon. Jag skriver upp deras namn, frågar om stavningen. Breiki, Hempa, Óttar, Glódis, Hnappur, Skomur, Vafi, Muninn, Gimsteinn, Máni, Hágangur. Sedan Muninn och Òttar igen. Óttar, Min svarta hingst (okej valack) som blir min favorit, när jag ju tänkt att jag ville rida hästar med ovanliga färger. Den första hästen jag red var också svart. Jag sa till Stina när vi väntade på att få vår första häst, när vi tittade på flocken av skäckar och blackar och fuxar och alla färger som islandshästar kan ha som jag inte  vet namnet på, då sa jag till Stina att nu ska vi få vårt spirit animal fast som i vilken färg som är vår själs färg på islandshäst, vem ska vi matchas med? Så fick jag en svart. Så tråkigt. Men de svarta hästarna jag rider på resan är de bästa, så det var rätt. Men de är samtidigt så mycket en flock. Och jag vill aldrig sluta rida.

Sedan kom jag hem. Packade upp. Tvättade. Packade igen. Och jag, Henrik och Arvid åkte till Bohuslän. Två veckor i en pytteliten stuga vid havet, med klättring, promenader i skogen, plocka vildhallon, bada i havet, sitta i skymningen och läsa  och lukta på kaprifolen. Arvid som lär sig säga ”koka” som betyder ko. Som härmar får och framförallt höns så bra. Som lär sig var vi har nektarinerna nerpackade och alltid försöker få fatt i en. Som en dag stoppar en snäcka i munnen, men när jag tar ut den ur hans mun visar det sig att det inte är en snäcka utan någons gamla avklippta tånagel. Som lär sig säga ”klättra” och faktiskt tycker att det är roligt när vi klättrar. Han sitter i vagnen och äter frukt och tittar på. Sen sover han bortåt två timmar i vagnen och vi klättrar så mycket vi kan innan han vaknar. Min största bedrift blir Bohusklassikern Bergkirstis polska. En av de finaste, coolaste och hårdaste linjer jag nånsin klättrat. 35 meter som aldrig tar slut. Episkt! Och samtidigt är jag nästan, nästan lika nöjd med de dagar då jag mest säkrar Henrik och visar Arvid harsyra i skogen.

Det har varit min bästa sommar på länge. Men hela tiden går jag runt med ångesten som min skugga, ser den hela tiden i ögonvrån. Det stämde att jag skulle ha en svart häst, den matchar mig. Och därför vill jag också aldrig hem igen, från den isländska vildmarken, från den bohuslänska landsbygden. Där kan jag leva ett annat liv och låtsas att det är mitt. Är det en trettioårskris jag har? Fyrtioårskris? Den började när jag var 35 så det är kanske både och. Nu är jag 36 och tvivlar på allt. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Vet inte vad jag vill. Allting känns hopplöst. Jag hade bestämt mig för att inte jobba kvar på mitt jobb. Sakta, sakta kom jag till ett beslut om att börja plugga igen. Men kom inte in på utbildningen. Jag som i våras köpte en dyr klänning, och tänkte att den ska jag ha i höst när jag får klä mig fint och packa skolväskan. Det känns hemskt ytligt men det har nästan varit min största motivation i allt detta. Att få klä mig fint. Istället för jobbets svarta piké t-shirt med logga, svarta jeans och fotriktiga skor. Att få klä mig fint. Att få sätta mig i skolbänken och tänka intressanta tankar igen. Att vara på väg någonstans. Jag har så svårt för beslut och för förändringar. Det var ett stort beslut att jag skulle söka till Lund. Men samtidigt som jag gjorde det sökte jag faktiskt till Borås också. En distansutbildning. Jag skulle inte alls gå där, jag bara sökte den för det kunde jag ju lika gärna göra. Där kom jag in. Där kom jag faktiskt in. Men jag ser bara nej. Jag ser inte ja. Jag måste försöka se ja. Jag förstår det när jag nu skriver det, dagboken.