Jag köpte ett surdegsbröd på bageri för 103 kr. Henrik köpte en begagnad knytblus till mig för 160 kr. En gång i månaden går han till förskolan med 15 000 kr i kontanter, ja i dollar då, för att betala barnens förskola. Jag köpte en behå för 800 kr. Sen köpte jag en likadan till i svart. Höll min rosa barnplånbok gömd mellan mig och disken när jag betalade så de inte skulle se den, hur trasig den är, att det rosa flagnar och faller av, att jag egentligen inte alls borde köpa så här dyra behåar, men jag har ju slutat amma nu och de gamla behåarna passar inte längre. Antalet uteliggare under bilvägarna, där vi susar förbi med våra cyklar. Jag köper bagellunch på Moe’s bagels för 180 kr, de har målningar föreställande ett par ridande på hästar i bergen på väggen, jag sitter och äter och skriver under en av dem. Jag köper en kopp te och en banana bread med valnötter för 58 kr på Vic’s, hon som jobbar frågade redan mitt tredje skrivpass där om jag ville ha the usual, det måste vara något slags rekord. Hon kallar mig även love och spelar endel gamla hits. Låtvalen på caféerna där vi bor är oväntat bra. Jag har med mig en begränsad garderob hit obvi, men tar ut svängarna ibland med oväntade kombinationer, plus läppstift, och det finns något mycket härligt i att sitta på caféer och skriva och ingen vet vem jag är och jag kan vara vem jag vill. Om jag slapp ha stressen över masteruppsatsen hängande över mig, som egentligen ska bli jättekul att skriva, men det är för mycket som jag ska och vill skriva just nu, det är för många bollar i mitt huvudet, ja då skulle jag nog mest bara njuta, förutom den där livskrisen ang var vi ska bo egentligen där jag hela tiden ser mitt barndomshem framför mig och längtar hem så jag tror jag ska gå sönder. Om vi kan köpa ett sådant hem, en plats som kan kännas lika mycket som ett hem.