Igår red jag dressyrlektion i den rosa solnedgången som bländade mig. Nu är vardagen åter med ridlektioner på tisdagskvällar, och aldrig har jag nog längtat efter vanlig vardag så mycket tidigare, efter en lång vår i usa, efter en sommar.

Jag har redigerat klart min roman.

Jag har kuskat runt mellan olika caféer och skrivit maniskt på min masteruppsats.

Jag har besökt mitt barndomshem som jag för elva år sedan sålde till min första kärlek Albin. Nu kände jag mig redo att åka och hälsa på, för första gången. Barnen fick äta Agnesborgskörsbär och Agnesborgsvinbär, stöka runt i det hus där jag växte upp och som Albin renoverar så fint. Det var oerhört stort att uppleva.

Jag har tagit med barnen till sin mormors grav. De vattnade blommorna och jag grät.

Jag har fiskat krabbor med mitt stora barn, jag har simmat med mitt stora barn, jag har plockat fästingar från mina barn, jag har klappat får, jag har plockat bär, jag har klättrat i berg, jag har andats.

Jag har insett att jag är skåning. Att jag vill bo i skåne. Hur mycket östergötland än finns i mitt hjärta. Hur mycket bohuslän än är en fantasi.

Jag har inte köpt ett hus.

Svante har börjat säga ”bä” som i vad fåren säger, ”bä” som i att han vill att vi ska bära, ”bä” som i nä.

Jag har drömt om det som ska komma sen, som jag inte vet vad det är.