Det här med att bo utomlands och vara så långt bort från sitt liv? Det är en känsla som kommer över mig ibland. Det är ett spännande äventyr, som jag är glad att jag och lilla familjen får göra tillsammans. Men jag tänker även på de små påskkycklingarna hemma i lådan tillsammans med julpyntet, de får inte komma upp i år, jag vet inte om Arvid minns dem, minns det som är vårt vanliga, egentliga liv. Att han alltid brukar dricka ur sin mormors kaffekoppar med körsbär på. Jag tittar på hemnet minst en gång om dagen. Var ska vi bo, sen? Var vill vi bo? Vi gick på digital visning av ett hus. Det gick så fort att börja drömma. Tidiga morgnar med dimman över ängarna, kvällar med en bok framför kakelugnen, tidig höst och cykla till havet med tjocktröja och halsduk men visst kan vi väl ta ett dopp till. Att bo i USA får mig att inse att jag vågar lämna Malmö. Men det får mig också att förstå vad vi skulle lämna, i form av vänner, vardag med vänner, utflykter till och med vänner. Jag längtar hem nu. Till vår lägenhet med våra saker och vårt vanliga liv. Till det som ska bli vårt hus, om vi någon gång hittar det. Jag antar att det väl mest är att jag längtar hem till mamma och Ringarum, men det är ett hem som inte finns, en plats som har försvunnit i tiden. Den sommaren när jag bodde själv på Agnesborg och förberedde för försäljning och jobbade i stan, och lovade mig själv så många gånger, att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle äga ett hus, aldrig bo på landet, allt det ansvaret, allt som måste göras, hur det nött på mamma. Men nu antar jag att jag längtar efter precis den friheten som fick mamma att ändå fortsätta bo på landet. Jag vill ha kaprifol och pioner, sitta ute på trappan när kvällsfukten kommer och läsa tills jag inte ser orden längre, lukten av vedeldning, barn som klättrar i träd.