Det snöar igen. Palettbladet på fönsterbrädan fortsätter att tappa sina blad. Jag har börjat blöda igen. Bebisen har börjat le. Jag tänker på poesin jag inte kommer hinna skriva. På romanerna som aldrig kommer bli av. Bebisen har några nya ljud, det börjar likna ett samtal, när jag säger att jag saknar orden jag inte hinner skriva och bebisen svarar. När jag säger hur länge jag längtade efter det här och bebisen svarar.