Jag kunde inte sova i natt. Det är ju hopplöst med graviditeten, upp och kissa och dricka vatten och ingen bekväm ställning finns för magen. Men så kommer tankarna. Och jag ligger klarvaken. Tänker på pappa. Det finns alldeles för mycket att säga. Vi har inte hörts på snart tre månader. Det finns alldeles för mycket att säga. Jag tittar på Arvid som sover bredvid mig, hans ansiktsdrag i mörkret, hans lugna andetag. Bebisen stökar runt inne i magen och jag måste trycka tillbaka den med handen för att vara säker på att den inte tar sig ut genom maghuden. Ska jag berätta för pappa när bebisen är född? Ska vi aldrig nånsin höras igen?