För en liten vecka sen kom lillebror. Efter kanske 2.5 dygn av förvärkar så började de äntligen komma tätare sent på söndag kväll när vi lagt oss. Rätt snart ringde jag in till förlossningen för att kolla läget, och de sa att jag var välkommen in när jag ville. Förra förlossningen kom jag ju in 10 cm öppen redo att föda, vilket inte riktigt var meningen, men värkarna blev aldrig regelbundna och efter att vi varit inne en sväng när jag var 3 cm öppen, och allt avstannade, så pallade jag inte med tanken att behöva åka in och vända ytterligare en gång. Så Arvids förlossning blev främst badkarsbad och Enya i hur många timmar som helst hemma, tills jag inte orkade mer, och sen in och ta hål på hinnorna, några vändor med lustgasen, och sen kom han. Som omföderska ska det ju gå snabbare, men hur snabbt är det, när man redan haft förvärkar i några dygn? Jag duschade lite, värkarna avstannade, vi la oss och sa jahopp det blev visst inget nu ändå, vi får väl sova då, och då kom en värk igen, som med en ny starkare känsla, och jag sa till Henrik att ringa Stina och ringa efter taxi. Sån skillnad på taxiresa, jämfört med när jag skulle föda Arvid. Nu höll jag Henrik i handen och tittade ut på natten och undrade om jag bara var 2 cm öppen, om allt skulle stanna av, om vi skulle få åka hem igen och schasa upp Stina och Rory som nu låg och sov i våran säng med Arvid. Vi kom in på förlossningen. Jag var 6 cm öppen. Sån lättnad. Sån revansch på nåt sätt. När jag sen fick ligga i ett varmt bad och dricka juicedrink och småprata och skoja med Henrik mellan värkarna. Jag sa att vi var på spa. Henrik sa att det är som på film, att de kan prata mellan värkarna. Vilket det knappast var med Arvid för då var jag rätt borta. Två timmar efter att vi kom in var jag 8 cm öppen. Jag lämnade badkaret för lustgasen för det började göra mer ont. Jag mindes lustgasen som något fantastiskt. Efter ett dygn av värkar på egen hand vid Arvids förlossning så var lustgasen verkligen fantastisk. Den här gången inte lika mycket. Vet inte varför, men den var nog för svag först, men trots att de drog upp den fick jag det aldrig riktigt att funka, jag hade lite svårt att känna när en värk var på g så jag tog kanske gasen för sent hela tiden. Ont hade jag i alla fall. Jag klamrade mig fast vid sängens sidogavel och slet i den medan jag försökte slappna av i resten av kroppen, och Henrik masserade, strök och tryckte där jag bad honom. Och timmarna gick. Den där känslan av revansch försvann. Jag öppnade mig inte mer. Vad var det som hände, vad var det som var fel? Efter skiftbyte och ny barnmorska så bestämde hon att ta hål på hinnorna för att se om det fick fart på det. Det gjorde det inte. Då försökte hon, med handen uppe i mig, att putta bort den kant som var kvar över barnets huvud i en värk. Det gick inte. Då satte hon värkstimulerande dropp. Det hände ändå inget mer, barnet låg kvar högt upp i magen. Då sa hon till oss att bebisen hade huvudet i fel vinkel, den tittade åt fel håll, och nu skulle vi köra lite spinning babies för att försöka få den att vända sig rätt. Jag hade stått och stampat på 8 cm öppen i sisådär 4-5 timmar och var rätt modfälld och trött och påverkad av smärtan. Jag jublade inte direkt när hon sa att nu kör vi värkstimulerande dropp och struntar i lustgas och provar en konstig yogaställning med rumpan upp i vädret och huvudet nedanför sängen halvvägs till golvet. Efter tre värkar där var det dags för nästa position och tre värkar i den. Sedan nästa position. Och då rasslade det plötsligt till i en värk. Bebisen slank ner, som från ingenstans, nu var jag redo att krysta. Det kom så plötsligt allt, och det gjorde så ont, jag klamrade mig fast vid Henrik som en drunknande och bara skrek, vet inte vad jag skrek riktigt, men att det inte gick. Trots att bebisen nu vänt sig rätt, och jag ju kunde släppa den där oron som legat över mig, en tanke på kejsarsnitt, en känsla av att bebisen aldrig skulle kunna komma ut ur mig, och nu var den ju på väg, men jag kände det inte. Med Arvid tyckte jag det var så coolt med krystvärkarna, den där enorma kraften som sveper genom kroppen. Den kände jag inget av nu. Jag var tvungen att göra allt själv. För att använda en dålig liknelse så var det som att istället för magsjuka där kroppen gör jobbet och vänder in och ut på sig, så var jag nu förstoppad och fick göra allt själv. Jag kände inte riktigt när värkarna kom heller så jag visste inte när jag skulle krysta eller pausa. Jag mest skrek tror jag, och bad dem hela tiden att säga till när jag skulle krysta och när jag skulle pausa. Klamrade mig fast vid Henrik. Trodde typ jag skulle dö? Vilket ju såhär i efterhand känns lite överdrivet kanske, jag skulle ju föda barn. Och så kom han. Det var äntligen äntligen över. Han var ute. Arvids förlossning på sisådär 28 timmar var slagen med en förlossning på sidådär 10-11 timmar. Med Arvid kände jag mig som jungfru Maria som tar emot Jesusbarnet. Nu tänkte jag medan de gav mig mitt barn att det var trist att jag inte kände så den här gången. Jag hade längtat efter det ögonblicket. Istället sa jag till barnmorskan och undersköterskan att de räddat mitt liv. Jag var så lättad. Det tog en stund innan jag riktigt kunde ta in mitt barn. Sen kom den stora kärleken och tog över allt.