Arvid är så himla rolig att vara med nu för tiden. Jag har självfallet alltid tyckt om att vara med mitt barn, men han pratar så mycket nu och det är så spännande att höra vad han säger. Jag vill anteckna allt, tänker att jag ska minnas finurliga formuleringar, men glömmer givetvis bort allt. Några repliker som jag lyckats plita ner, på ett ungefär:

Här kommer jag mamma!

Mamma följa efter jag.

Kittla mamma. Kittla pappa sen. Var är pappa mamma?

Tycker om lejon mamma. Inte läskiga.

Tycker om tomtar. Liten tomte. Liten häst. Inte stor. De glada.

Tycker om mammas ögon. Mammas ögon gör såhär.

Det kom lite kläks i min mon.

Han har i övrigt en tid pratat om klätterskor, takboxar, Sveriges radio, kokalvar. Han har bytt ut sitt favoritgosedjur, en liten reklamnalle med tröja som det står Snälltåget på och som Arvid fick i höstas när vi åkte tåg och som han då döpte till Lilla Brum-brum, eftersom han redan hade en stor Brum-brum som då fick heta Stora Brum-brum. Nu har han bytt favorit till en grå kanin som ibland heter Jocke, som Pelle i Saltkråkans kanin gör, men oftast heter den Melkersson, som ju Saltkråkanfamiljen heter i efternamn. Han sitter med kaninen i soffan och klappar den över ryggen.

Det allra senaste är att klä sig i halsband och handväska. Hans mormor hade läppstift, cigg och nyklar i handväskan när hon var ute och dansade. Arvid fyller den med armband och plastdjur och skrider andäktigt fram genom hemmet.