när jag gick själv hem från crush klockan fyra inatt och ringde och väckte henrik och pratade med honom hela vägen var allt jag kunde prata om att jag ville ha pomme. jag var helt galet sugen på pomme. på bergsgatan finns det oräkneligt många nattöppna ställen med pomme, men på amiralsgatan finns inga alls. hur kan detta komma sig? jag lade mig i sängen galet hungrig på pomme. vid åtta-tiden på morgonen vaknade jag av att telefonen ringde. det var en engelsktalande man som trodde han kommit till malmö aviation. jag somnade om och vaknade lite innan tolv. min första tanke var att jag ville äta pomme. efter att ha druckit te och ätit macka är jag nu fortfarande sugen på pomme.

jag känner mig omtöcknad och lite utanför verkligheten efter natten. när jag sover full drömmer jag ofta om allt som hänt medan jag var full, fast min hjärna spinner vidare i långa krångliga svängar. som igår så träffade jag beebop efter flera år, mer än flera år, väldigt många år. vi satt och pratade länge och det var trevligt. inatt har jag sedan drömt om honom. något om att vi köpte glass av glassbilen och han bodde i ett gigantiskt kollektiv, de hade inget ordentligt golv utan det var som små bryggor som hängde här och var i luften. det är nu som om min hjärna fortfarande spinner på i den där drömmen.

henrik är i norrköping. han åkte i torsdags och kommer hem imorgon. det ska bli så bra att han kommer tillbaka. det är inte alls kul att bo själv. hur stod jag ut i två år? att jag inte blev galen. fast det var ju mycket tid vid telefonen, och att sitta och stirra ut i luften framför sig. detta är tydligen beteenden man lätt återupptar vid liknande tillfällen, framförallt det lite apatiska stirrandet. torsdag och fredag var ganska deprimerande dagar. jag är i alla fall inte det minsta mörkrädd i den här lägenheten, första gången i mitt liv som jag inte är det. det känns ganska konstigt.

nu ska jenny och jag snart äta pizza. jag borde borta tänderna innan hon kommer.