när man är ensam hemma i några dagar kan man tillslut börja ifrågasätta vem man egentligen är, och när man egentligen är.

det är påsk och det snöar. det känns precis som att vara åtta år. visst snöade det alltid på påsken när man var åtta år? fjärilarna man precis släppt ut ur cykelboa som man tänkte att nu fryser de ihjäl, som påskliljorna som krympte ihop och darrade i rabatterna. man hade inte längre gett fjärilarna frihet utan dömt dem till en plågsam död. jag går till coop iklädd långkalsonger och köper min andra påse med dragéägg. sådana godisar fick jag alltid i påskägget när jag var åtta år. jag kommer hem med snökalla fingrar, eftersom jag vägrar vantar, som jag håller hårt om påsen med dragéägg. jag får syn på mig i spegeln, och tycker mig börja se rynkor. runt halsen hänger mammas halsband. jag ska baka filmjölkslimpa och steka blåbärspannkaka, precis om mamma, men har svårt för att slita mig från boken, som jag i somras tog från mammas bokhylla, precis som mamma alltid hade svårt att slita sig från boken. är jag mamma? med mig själv som åttaåring i magen?

till det kommer metafrågan: vad kan man utläsa från valet av pronomen?