nu har jag förlorat hörseln även på det andra örat. nästintill döv, och med ett sviktande balanssinne, trevar jag mig fram i lägenheten. saker jag rör vid känns annorlunda, eftersom jag inte hör min hand stryka över dem. det enda jag riktigt hör är världens tomhet, ett sprött knastrande, så som myrornas krig låter på teve, så som jag tänker mig att norrsken låter, så som jag tänker mig att rymden låter. jag tänker att det är signaler, impulser, som elektricitet, som strömmar i rymden mellan alla atomer, binder ihop dem så som när man fyller i strecken mellan prickarna på en teckning för att se vad den föreställer. det jag hör är kanske hur jag själv fylls i, hålls ihop. ibland hör jag även min puls dunka. alla andra ljud är avlägsna, som att de sker någon annanstans. henrik pratar med mig men det låter som att någon granne pratar på andra sidan väggen. jag svarar honom och det låter som att någon granne svarar honom på andra sidan väggen. jag äter frukost och det låter som att någon granne äter frukost på andra sidan väggen. jag tittar ut genom fönstret och det låter som att någon granne tittar ut genom fönstret.