var sista natt i kovalam var vi med om ett ordentligt monsunregn. vi ar i slutet pa monsunperioden och det var varit mycket regn och aska nastan varje natt, himlen fladdrar som ett blinkande lysror. nar vi lamnade kovalam var vagarna oversvammade och manniskorna fick vada fram pa gatan.

vi tog taget till kanyakumari, det ar indiens sydspets dar tre hav mots. vi hoppade pa taget i en vagn som var ganska sa folktom, akte de atta milen som tog tre timmar. nar vi var nastan framme hittade konduktoren oss och sa att vi satt i fel vagn, vi akte alltsa fastfor plankning och fick bota riktigt rejalt for det. vi skulle egentligen ha akt i den smockfulla vagnen dar man sitter pa trabankar. val framme fick vi kika pa det sunkigaste hotellrum jag nagonsin sett, jag skulle velat fa betalt for att bo dar.

nu har vi varit tva dagar i kerala huvudstad trivandrum, eller thiruvananthapuram, som den egentligen heter. nu har man fatt se lite mer ordentligt hur sodra indien ar, det ar valdigt mycket rikare har. vagarna ar helare, det ar mindra sopor strosslade overallt, inga losgaende kor, vi har sett tjejer med jeans, manga pratar lite battre engelska. idag tankte vi prova pa bio, sa det gjorde vi. the bourne ultimatum. jag var saker pa att den skulle vara dubbad, men faktiskt var den inte det. vi fick en annan overraskning istallet. forst kan jag bara flika in att jag sett en, ja, pissoar for kvinnor kan man val saga. en rad med hal i golvet och dar ska kvinnorna huka bredvid varandra, kanske medan man pratar om hur snygg filmens hjalte ar. efter att jag kissat (ensam, det var inte sa manga kvinnor pa bion, man kan ibland tro att indien enbart ar befolkat av man) slog vi oss ner i den halvfulla, gigantiska, salongen och filmen borjade. jag horde med en gang att det prasslade lite i vaggen bredvid mig. vid tva tillfallen kande jag nagot, en gang mot benet och en gang mot rumpan, jag trodde det var nagon kille som passade pa, men det satt ingen i narheten, de som satt nara oss flyttade efter en stund. mitt i filmen bytte jag plats och satte mig pa andra sidan om henrik. efter en stund horde jag hur det lat under stolarna, jag lyfte fotterna fran golvet som nar man ser en skrackfilm och sedan sag jag det: en ratta. ingen liten mus utan en stor och fet riktigt ratta sprang in under stolen bredvid mig. det var lite svart att koncentrera sig pa filmens sista minuter. nar lamporna tandes sag vi hur rattan sprang tillbaka in i vaggen. jag kan inte tro att det var den som nuddade vid mig i borjan pa filmen, jag kan inte, men jag tvattade handerna ordntligt nar vi kom tillbaka till hotellet.

annars da? jag saknar att skriva ordentligt, inte bara anteckna ideer. jag vill anvanda hjarnan, skriva skriva, vara mitt uppe i arbetet med nagot. kanna att jag lever.