vart boende har i hampi kostar 150 rupee, det biligaste vi haft nagonsin, ca tjugofem kronor for oss bada. det innebar att vi inte har nagon toalettdorr, alltsa ytterligare en dimension som oppnats i henriks och mitt forhallande. speciellt nar jag var sjuk, usch vad dalig jag var, det varsta i indien kanske. jag hade sa fruktansvart ont i magen och det holl i sig i over tolv timmar, det var svart att ens kunna dricka vatten, och jag var pa toa tolv ganger tror jag det var. men vi har iaf tre valdigt fina barnstensfargade odlor i badrummet. pa var altan har vi en hangmatta med utsikt over risfalten och alla stenar, det ar stenar langre bort an man kan se. bland det basta med vart boende ar alla manniskor, de ar fantastiska! alla ar sadana original, som karikatyrer av sig sjalva. fransmannen som ar har for att spela in en dansfilm och som blivit vara bastisar, den feminina cypriot-engelsmannen som kan hur manga historier som helst och igar berattade att han manga ganger i sin ungdom smugglat knark till england, den osterrikiska klattraren som paminer om ned flanders i simpsons, den gamla israeliska mannen som sysslar med kinesisk massage och kung fu och hostar halva natterna for han roker pa for mycket. de flesta roker pa ganska mycket har, henrik och jag tar en ol til maten istallet. aven kvinnan som driver stallet ar nagot av ett original. det ar sallan man komer i kontakt med kvinnor, ibland ar de helt forsvuna och man kan tro att indien bara bestar av man, ibland utfor de sina sysslor tysta och lugna, och sa ibland stoter man pa kvinnor som sharmilla: hon bossar over alla med jarnhand, hon pratar oavbrutet och skrattar hogre an nagon annan.

det har ar forsta gangen jag bouldrar utomhus. det ar lite laskigt, jag borjar latt tanka pa hur det skulle lata om jag foll och skallen krossades mot marken. anda har det blivit sa att jag klattrat flera riktigt hoga stenar pa sisadar sex meter eller mer. vet inte riktigt vad som hant med mig. allt jag klattrar ar iaf valdigt enkelt, aven om jag varit livradd nar jag kommit upp till de sista rorelserna. men varst ar iaf alltid att ta sig ner.

hampi ar fantastiskt. det ar nog faktiskt nummer ett pa min indienlista. vi har aldrig stannat sa lange pa nagon plats som har. (numer tva pa min indienlista ar nog munnar i kerala och nummer tre vashisht i himachal pradesh. jag har tankt lite pa det har, jag gillar landsbygden dar det finns berg eller sten.)

en sak jag lange tankt skriva om ar chai. jag hade sa mycket sett fram emot att dricka chai i indien, det ar anda ett av mina favorit-teer i sverige. har betyder chai helt enkelt te, och nar vi kom til delhi och fick smaka vart forsta chai var det fruktansvart ackligt. beskt te med alldeles for mycket socker och mjolken var inte skummig som hemma utan bara med en hinna pa och kryddorna gjorde att det smakade annu konstigare. efter det tog vi en chai da och da for att se om vi eller dem forandrats, men sa var aldrig fallet. tills vi kom till bergen i kerala. dar var det kallt och vi bestallde chai for att varma oss. och gud var gott det var, vi drack chai efter chai, sex koppar var. sedan blev vi bada daliga i magen, vi klarade inte av mjolken. sedan des har jag fatt trappa ner pa mjolkprodukterna, ingen chai och jag far ont i magen av for mycket youghurt. kanske ar mjolkprodukterna anorlunda an i sverige, eller kommer jag fa trappa ner pa mjolkprodukter aven i sverige?

det blir konstigt att komma hem. det ar mycket man vant sig vid har. enkelheten. vi har en tval och den tvattar vi bade oss och vara klader med. jag har haret i knut dygnet runt, ibland loser jag upp den for att borsta ut haret och satta upp en ny. (jag minns pa lekis. nagon sa att min mamma hade haret i grisknorr. jag tyckte mammas knut var det finaste, och sa skulle minsann jag ocksa ha haret nar jag blev stor.)

for ovrigt blir man helt sonderbiten av insekter. lite ar myggbett, annat vet jag inte vad. svullen och kliig blir man. jag langtar till kyla i sverige. det blir konstigt att klia myggbett pa julafton.