en fantastiskt stressig måndag, jag jobbar tio timmar som alla måndagar. denna dagen är dessutom den första i en radda av tolv arbetsdagar. den är ingen vacker känsla, att veta att man ska jobba tolv dagar på raken.

för att väga upp kan jag tänka på fredagens prestation:
för första gången sprang jag fem kilometer.
det känns, att jag i våras inledde mitt springande med att springa kanske 80 meter innan jag behövde pausa, och nu springer jag fem kilometer och det är fantastiskt på alla vis.
varför har jag inte förstått springandets tjusning förrän nu?
(svetten stänker, skogen är tyst)