inte längre tre förlag kvar. man hör faktiskt på dunsen när det är förlagspost. nu är jag tom och trött och ledsen och undrar vad jag ska göra för att räcka till. samtidigt är jag glad för att de ser mig och ändå verkar tycka om vad de ser. iallafall. så här skriver bonniers:

”Hej Lisa!

Tack för att du skickade den nya versionen av Språket är en storlek man måste vänja sig vid till oss för bedömning. Du har fått vänta orimligt länge på svar, och jag ber om ursäkt för detta. Fler personer har läst ditt manus, noga och med stort intresse, och därför har det dragit ut lite på tiden.

Det är på många vis ett spännande manus du har skrivit, och det råder ingen som helst tvekan om att du har en poetisk begåvning. Du skriver lyhört, musikaliskt och finstämt, med stor språkkänsla och fin omsorg om detaljerna. Däremot tycker vi kanske inte riktigt att det bränner till ordentligt i texten, något som skulle behövas för att öka angelägenhetsgraden och för att bryta ett annars ganska tryggt upptrampat och lite osjälvständigt spår.

Så här säger en av våra lektörer: ’Symmetrin är textens krux, den är inte fullt så matematiskt balanserad att man kan njuta av den hantverksmässig men ligger ändå som ett lock över den eventuella lust eller farlighet som skulle kunna uppstå i en disharmoni eller förskjutning. De alldeles för få ställen där Zetterdahl bryter den trygga rytmen blir det genast intressantare: ’hon går att läsa som en sårkant / hon går att läsa som punktskrift’.’

Detta med ett ökat risktagande är något vi efterlyste redan efter läsningen av manuset i en tidigare version. Detta gäller dessvärre fortfarande. Kanske kan det vara så att du har arbetat för länge med dessa texter och att du skulle lägga samlingen åt sidan ett tag för att skriva någonting annat, något nytt? Det vi har läst av dig har absolut väckt vårt intresse och du är varmt välkommen tillbaka med nya manus!

Med vänliga hälsningar” osv…