ett fotoalbum från nissedal:

man vet att man är utomlands när vägstrecken är gula istället för vita.

lupiner! i vägkanterna.

(den här delen av) norge ser ut som thailand, men istället för palmer är det tallar på sandstränderna, en annan växtlighet på klippsluttningarna.

i varje tunnel byter radion station.

en tunnel blir en bro blir en tunnel.

norges åksjukevägar, bergochdalbanevägar.

får och lamm betar fritt vid vägen i nissedal, de vill först inte flytta sig och släppa fram bilen.

grusvägen lyser vit mot den mörka barrskogen. vid slutet av vägen reser sig ett gigantiskt silverskimrande berg.

hægefjell är mitt första fjäll.

vi är ensamma med ett fjäll.

svarta fjällsjöar, med ängsull som växer i små vippor och tuvor.

det ser ut som att renar när som helst ska kliva fram över myrmarken, bland fjällsjöarna, i lingonriset mellan tallarna.

bergen som blånar i fjärran.

min fjällrävenkånken får äntligen besöka ett fjäll.

förberedelsen är att sova vid bergets fot. när jag vaknar på morgonen dunkar adrenalinet i mig.

den sista förberedelsen när matsäcken är gjord, selen är på, hjälmen är på, utrustningen kollad, är att borsta tänderna.

med på turen: vatten, toapapper, regnjacka, mobiltelefon, astmamedicin, myggmedel. solkrämen lägger jag ur för då ökar chanserna att vi får sol. henrik bär matsäcken: fyra dubbelmackor, två bananer, två äpplen, en chokladkaka. klätterselarna nedtyngda av kilar, friends, quickdraws, karbiner.

vi ska klättra över ett hav av granit.

vi klättrar över ett hav av granit.

jag klättrar i mammas promenadjeans.

berget lockar oss upp med lätta lister och fina sprickor, och snart är henrik en miniatyrmänniska långt där uppe och jag hör inte riktigt vad det är han ropar ner till mig.

henrik bygger standplatserna med sådan omsorg, så att jag ska kunna sitta eller stå bra och känna mig bekväm, och inte bli rädd.

att sitta på en liten list, i en liten bergsskreva, och träden långt där nere är så små att man inte kan urskilja dem.

det är lite svårt att inte fantisera om att vi faller handlöst hundratals meter nerför berget.

jag vet inte om jag varit så nära döden och livet förut.

jag sjunger vaggvisor för att försöka hålla mig lugn.

jag ber till gud, att bara vi kommer ner levande så ska jag aldrig göra om det. jag ber till gud, att bara det inte börjar regna, åtminstone inte förrän vi klarat de svårare replängderna.

att äta en banan och en macka sittande på en liten klipphylla några hundra meter över marken.

klätterfötterna blir ömma i klätterskorna. jag knyter upp skorna och vilar fötterna på varje standplats och är hela tiden rädd att jag ska råka tappa skorna och få klättra resten barfota eller med gympaskor.

vinden som blåser när man sitter några hundra meter över marken, ensam på en bergshylla, med bara granit, vind, regnmoln som drar in.

i mitt huvud jämför jag det med indien. som med indien är det det mest fantastiska och det mest fruktansvärda. det bästa och det värsta.

henrik lägger så glest med kilar och friends att det hisnar i min mage. men klättringen är lätt och det är så långt till marken, att falla känns abstrakt, det finns ingen mark att nå.

vi offrar två kilar till berget. jag får inte loss dem, utan lämnar dem som offergåva.

jag kissar tre gånger på berget, ser det rinna ner längs bergväggen. gång två och tre ids jag inte ta upp något toapapper ur ryggan.

ösregnet är över oss. vattnet skvalar nerför berget, forsar. det smackar när jag lägger händerna mot berget.

dimman bäddar in berget och helt plötsligt ser vi ingenting.

vi är uppe. är vi uppe? vi ser ingenting i dimman.

vi väljer att inte knyta ur oss ur repet, utifall att nån av oss skulle trilla nerför bergskanten, dessutom är händerna ömma och röda av regn och kyla så fingrarna vill inte knyta upp någonting mer än klätterskorna, och ta på torra gympaskor, som snart är dyblöta och kippande.

vi vimsar omkring länge uppe på toppen, i ösregn, i tät dimma, och hittar inte åt vilket håll vi ska gå, var stigen ner finns, både lättade att ha klarat klättringen och rädda för att inte ta oss ner.

stigen ner leder genom flera myrar och det är så vackert, stora vita blommor blommar, jag skulle bara vilja stanna och titta, men vätan och kylan får oss att fortsätta.

vi går ner från fjället inknutna i repet, fast i varsin ände, vi går på replängds avstånd, som ronja och birk, men vi har nystat upp repet, henrik bär det över axlarna, så vi har bara en liten tamp emellan oss.

vi går ner från fjället inknutna i repet, fast i varsin ände, hela vägen ner från fjället, tills vi är nere vid bilen.

6 timmar tar det för oss att klättra. 10 timmar tar det totalt för oss att gå till insteget, klättra upp, och ta oss ner på en liten stig som slingrar ner på fjällets andra sida.

via lara är min första multipitch. 380 meter. 9 replängder blev det.

vi lägger allt blött i bilen, klär av oss nakna och springer till tältet.

när vi kryper in i tältet har det läckt in vatten. jag torkar med en handduk och henrik tätar tältduken med min regnjacka och en stor plastpåse.

trots regnjackan har jag blivit genomsur i ösregnet, rakt igenom, och blir inte varm förrän jag ligger nerbäddad i sovsäcken och henrik ger mig varm mat och sedan håller om mig tills vi somnar.

vi vaknar till strålande sol. kläder, rep, skor, selar, klätterutrustning får ligga runt bilen och torka lite i solen.

att morgonbada i en kall, iskall, fjällbäck.

frukost: havregrynsgröt med banan, äpple, cashewnöt och sojamjölk.

berget lockar och vill att vi ska ta en led till, jag vill ta en led till, trots att jag lovade gud att inte göra om det om jag kom levande ner, men psyket och musklerna och matsäcken säger att det får räcka för den här gången.

bilen hem luktar svett och regn och sol och ömma muskler.

jag måste skriva ner det för att tro på att det hänt.

(men vi åker inte hem utan till bohuslän och klättrar där också. fantastisk klättring. om jag inte vore mör i musklerna från början skulle jag klättra hur mycket som helst här. och rådjur som betar bland smörblommor, i dimma och månljus.)