jag har skrivit i min anteckningsbok: ”det var länge sen jag kände mig så hemma. när jag ser tjenbadets nästan sönderrostade skylt. det är mer att jag vet vad som står än att jag kan läsa det. när jag simmar i tjens bruna vatten. det är kallt, men jag känner det inte. henrik kastar sig huttrande upp direkt. jag simmar fram och tillbaka längs berghällarna, fram och tillbaka, förbi alla klippor jag badat vid så många gånger sen jag var barn. jag kan se oss där på klipporna. jag kan inte se oss. klipporna är tomma, det kommer nog börja regna snart. när jag till slut går upp tar jag fram mammas halsband som jag lagt i jeansfickan, för säkerhets skull, för att det inte skulle falla av i vattnet. nu tar jag upp det ur jeansfickan, nu sänker jag ner det i vattnet, ser guldet glimma genom det bruna vattnet. sen trär jag det över mitt huvud.” igår kom vi hem till malmö igen efter två veckor på luffen. på vägen, när vi dundrade fram på E4an, med 29 grader varmt både i och utanför bilen och icke fungerande ac, klibbade mina långsamma tankar med frågan om var jag egentligen vill bo, vad jag vill göra, vem jag vill vara. ingenting är riktigt rätt, ingenting är riktigt hemma. det som en gång var hemma finns inte kvar. det som är hemma nu kommer aldrig att bli hemma. men så kom vi fram till malmö. åt en falafel på gatan. cyklade genom stan. badade i havet och såg solen gå ner över danmark. det känns fortfarande ovant, exotiskt, med havet, med staden, och kanske är det därför jag ska bo just här.