Jag vill tacka Gud för Aase Berg.
Hon skriver tex:
”’Viltstängsel stod som en barriär mellan skogen och vägen. De var så tunna’, skriver Lisa Zetterdahl i sin nyutkomna roman, ’I det vilda’. Redan Zetterdahls förra bok, diktsamlingen ’Hästar’ som nominerades till Borås tidnings debutantpris 2021, kretsade kring ett gränsland: barndomens främlingskänsla och barnets alienation inför den sociala ordning det snart måste leva i helt och fullt. Men om barnet istället vänder sig om och går rakt ut i det vilda? Inte bara ut i den vindlande skogen, utan också i det mer symboliskt kaotiska, typ den vindlande hjärnan, gränsgalenskapen?
Personligen har jag svårt för barndomsskildringar, eftersom nyblivna författare ofta tror att barndomen är ett enkelt ämne, när det i själva verket lätt blir sentimentalt och insmickrande. Det är ofta vagt synd om barnen när vuxna ser tillbaka på sina tidiga år, eller på fiktiva barns uppväxt, som om barn per definition vore hjälplösa offer. Men så är det inte i Zetterdahls roman. Här är barn snarare både offer och förövare. Så även de vuxna.”
Och:
”Romanen som helhet hålls bara löst ihop av handlingen, men desto mer av ’drifterna och det vilda’ i den löst sammankopplade omgivning som kanske är villaområdet på omslaget. Plus att Esters kanin – alltså inte lillasystern utan ett riktigt husdjur – springer genom alla tre delarna. I första delen går den från tam till vild, i andra blir den tillfångatagen men släpps ut igen, och i tredje dör den och förväxlas med en hare. Kaninen förvildas alltså successivt.”
Och:
”Som helhet är ’I det vilda’ mystisk, vacker och djupt sorglig. Det är som om man hade satt klorna i resonanslådan från Zetterdahls debutdiktsamling. Mer kött på benen, så att säga, med en smaklös koppling till kannibalismen i villaområdets och den sociala ordningens utkanter. I slutändan är människan ändå bara ett förtvivlat tamdjur som sliter i burens galler.”
Hela recensionen finns här: https://www.barometern.se/kultur/lisa-zetterdahl-skildrar-det-vilda-i-sin-romandebut-5972dacc/