När regnet slår mot fönstret om natten.

När mitt barn vaknar gråtandes och förtvivlad säger att han har tappat ett finger.

När mitt barn har 41.2 i temp och inte ens vill äta glass.

När jag tänker på att det bara är några dagar sedan jag sminkade mig för första gången sedan oktober, hade klänning som det inte går att amma i, träffade människor och pratade skrivande och litteratur.

När jag tänker att jag aldrig kommer orka skriva igen.

När jag tänker att jag aldrig kommer hinna skriva igen.

När jag längtar efter att skriva igen.

När jag längtar efter att vara människa igen.

När mitt barn kommer ut från sitt rum där han leker med lillebror som sällskap i babysittern och säger till mig: ”Svante skulle behöva en vuxen, han gråter nästan.”

När min syster och jag pratar om när vi var hemma hos pappa för första gången på tio år. Han satte upp handdukskrokar i badrummet och skrev våra namn över. Vi trodde så mycket. Nästa gång vi kom dit var de borta.

När jag tänker på då vi tömde mammas vind inför försäljningen, bar ut och ställde allt på grusgången. Det regnade på natten. Det var så tungt att lyfta de regnsvullna sakerna upp på släpet nästa dag för att köra till tippen.

När jag undrar var vi ska bo.

När vi kliver ut och allting har blivit grönt, allting blommar, plötsligt bara finns det och jag undrar hur snabbt tiden gått?

När det snart är tio år sedan du dog.