jag tror aldrig att jag skrev att julens stora uppenbarelse var antony and the johnsons – cripple and the starfish.

jag drömde så förskräckligt i natt. jag levde i ett gammalt och förfallet slott, det var smutsiga stengolv. jag tror att jag var en prinsessa. det fanns en myt om en demon som kunde lura sig in i människor och ta över dem, så småningom skulle de dö, men först ge demonen ett barn. nu var det så att prinsen som jag skulle gifta mig med blev besatt av demonen och även en till, kanske var det kungen. de skulle båda två snart dö om vi inte kunde lyckas döda demonen. stina hade tidigare berättat för mig hur man skulle göra för att dödsa demonen, man var tvungen att få den att blöda och blodet skulle falla på dess hud, men jag visste inte riktigt hur. jag försökte verkligen minnas hur det var man skulle göra. jag upptäckte även att jag skulle ge demonen ett barn, jag hade hittat en glasburk med honung i, den höll på att växa och var varm – där i fanns mitt barn till demonen. jag vet inte hur det skulle ha slutat för jag vaknade av att johanna knackade på min dörr.

jag håller på och skriver en novell som jag inte alls ville skriva från början, men nu tror jag att den kan bli bra.