jag vill helst av allt sova i henriks famn och att han ska hålla en hand på min mage.
jag är inte vän med min mensvärk.
och kanske inte heller med min diktsamling som jag kallar klar. den är nog väldigt långt ifrån klar inser jag nu på textsamtalet, men jag vill gå vidare, jag vill att den ska vara bra utan att jag ska behöva fortsätta gräva i den.
och min så kallade roman sen, den är väl ingen idé att nämna ens.
ibland kan man undra vad det är som driver en.
varför i helvete anstränger jag mig för något som jag kanske aldrig kommer att uppnå?
jag tror att jorden går under snart.
vad vill jag lägga min tid på?
men det är svårt att känna lycka utan att få skriva, att få kunna någonting.
på ett sätt kanske jag avundas de som nöjer sig med familj och villa.