for en vecka sedan lamnade vi stranden med forhoppning om torrare luft. henrik hade upptackt att ett par av hans byxor moglade (de var helt tackta av mogel) och vi borjade nosa pa innehallet i vara ryggsackar for att sedan inse att vi bada hade flera plagg som stank mogel.

vi tog taget till alleppey, eller alappuzha som det ocksa heter. nar vi kom fram var hela staden i strejk. detta innebar att allt var stangt och alla manniskor forsvunna, staden kandes helt overgiven med tomma gator och platportar fordragna framfor alla affarer. vi gick hungriga och torstiga och undrade var svartfotterna befann sig. till slut fick vi vatten och rostade mackor pa en bakgard.

dagen efter betalade vi 4000 rupee (en enorm summa for oss, 100 rupee ar 17 kr. vi gar en ungefarlig dagsbudget pa 600 rupee.) och gav oss av pa var egen lyxiga husbat med en besattning pa tre man. i 21 timmar gled vi fram pa keralas backwaters. enligt var guidebok ar detta en av de saker man maste gora innan man dor. och visst var det fantastiskt, i timmar satt vi bara och tittade ut over sma hus som lag precis vid kanalen och kvinnor som diskade och tvattade klader, precis bakom deras hus strackte risfalten ut sig. timmarna gick alldeles for fort.

nar vi gick i land hoppade vi snabbt pa lokalbussen till kottayam. val framme kopte vi bananer och kakor och hoppade sedan pa en ny lokalbuss upp i de kulliga bergen mot kumily. dar ligger periar wildlife sanctuary och det var darfor vi akta dit. vi tillbringande nagra timmar med att forsoka fa reda pa vad man kunde gora, och sedan borjade det. i tre timmar var vi tillsammans med en guide ute pa en trekk. vi hade last om att det fanns leeches men vi visste inte vad det var. var guide utrustade oss med tjocka strumpor av sackvav och han pudrade dem med tobakspulver. vi larde oss snart att leeches var blodiglar och att det fanns manga av dem. jag (sjalvklart) lyckades med att fa en pa magen som henrik fick dra bort och nu har jag ett snyggt blodigt sugmarke dar. men trekken var trots allt fantastisk. det var otroligt vackert och sa skont att bara strosa fram pa sma stigar i skogen. vi kom riktigt nara flera flockar med sambal deer och vi luktade pa kaneltrad och sa fanns det en lustig liten vaxt som heter touch-me-not och nar man nuddade den drog den ihop sina blad och krop samman tills faran var over. nar trekken var slut fick guiden hjalpa mig att plocka leeches fran mina skor och sedan gav vi oss ut pa en batfard. det finns en gigantisk konstgjord sjo som britterna gravt (eller jag antar att de gav order om att grava den) och det var helt galet vackert. valdigt fuktig luft med moln som sjonk ner over de grona kullarna. och upp ur sjon stack doda tradtoppar som vi gled fram emellan. det var helt overkligt. jag tyckte kanske naturen var mer spannande an de vilda elefanter som vi faktiskt sag vid strandkanten.

efter det gav vi oss av till munnar, det var en halsbrytande bussfard. vagarna slingrar sig sma allra ytterst pa bergskanterna, och inga vagracken finns det har inte. jag lyckades sjalvklart med konststycket att fa mens under den fem timmar langa bussfarden, men smidig som jag ar pillade jag ner en binda i trosorna och jag tror inte nagon indier sag vad jag gjorde. trots mensvark var det den mest fantastiska bussresa jag nagonsin gjort. grona kullar med tunga moln, teplantage som stracker sig anda ner i dalarna med enstaka trad mellan sig och kvinnor som klipper topparna pa tebuskarna. det har ar det vackraste jag sett i hela mitt liv, tror jag mig kunna saga (ja det gar ju inte att jamfora med henrik, men om vi pratar natur). idag har vi hyrt cyklar och farit fram langs smavagarna sjungande ”i want to ride my bicycle, i want to ride my bike”. vi hade nerforsbacke den forsta timman, och sedan var det lite svettigare pa tillbakavagen. det ar nog svart att se sig matt pa det har. imorgon ska vi ut och cykla igen!