igår behövde jag mina fem kilometer i skogen. man kan kalla mig emotionell. mamma sa att det är fantastiskt att henrik står ut med mig, hon kallade mig krävande och jag kunde bara skratta (det var efter springturen).

igår startade inte bilen när vi hade bråttom och vi stod där man inte får stå (såklart) och efter en halvtimmas försök så exploderade ljuddämparen och vi gav upp och fick dra bilen till en gata där man kanske fick stå. det fick man inte och imorse hade vi 450 kronor i böter och pappa hittade felet direkt (all teknik favoriserar min pappa: när jag var femton och hade trampmoppe startade den nästan aldrig när jag skulle iväg, och jag fick cykla det tunga åbäket till pappa och när pappa försökte startade den direkt, from som ett lamm) och kunde starta bilen och köra den bullrande till bilmecken. bilmecken hade aldrig under sin karriär sett en ljuddämpare som exploderat på det sättet. det var en jävla smäll kan jag intyga. fast argare blev jag för hela dagen blev en otur som bara tydligare manifesterades med ljuddämparens explosion. nu är det bara att betala.