det tog allt för många dagar att skriva in romanutkastet på datorn. det är verkligen nackdelen med att skriva för hand. nu har jag tröttnat lite smått på den. nu är det bara en jävla massa text som jag måste börja jobba med. det är alltid lite förlamande innan jag väl börjar. jag tänker på det som en öken.

istället har jag med nyvunnen passion kastat mig över diktsamlingen igen. jag har inte gått i min gamla vanliga fälla att skicka till förlag så fort jag känner mig lite klar. diktsamlingen har blivit färdigskriven, fått jäsa, blivit färdigskriven, fått jäsa, flera gånger har den blivit färdigskriven sedan försommaren. jag hoppas att detta är ett gott tecken. nu är jag på den igen, och älskar det.

det är en sak jag tänker på ibland. i tonåren fick jag höra att mina dikter var för fragmentariska, att de spretade och inte hängde ihop. jag tillbringade många år med att lära mig väva ihop dem, tona ner mig. nu har jag tillbringat flera år med att försöka nå fram till något mer fragmentariskt, spretigt, som inte helt hänger ihop. det känns sorgligt på ett sätt, ironiskt på ett annat, och fantastiskt på ett tredje.