på somrarna brukar jag läsa många böcker. trots att jag jobbar heltid då, brukar jag hinna läsa mycket, kanske mer än annars. denna sommaren läste jag två böcker. det känns overkligt lite. det absolut minsta jag läst någon sommar sedan jag lärde mig läsa. det säger nog ganska mycket om hur mycket det var att göra. om hur bräddfullt mitt liv var. jag läste: andrzej tichy – sex liter luft. magnus dahlström – spådom. de var båda laddade och obehagliga. men jag är osäker på om de nådde fram till mig, i alla fall den förstnämna. som att det var för mycket för att jag skulle kunna ta in det.

sen sommaren tog slut har jag läst:

märta tikkanen – emma och uno (mer refererande ur brev än gestaltande.)

hanna nordenhök – promenaderna i dalby hage (jag slukade den som en svältande, kastade mig över den och igenom den – historian, språket, åh – jag föll handlöst ut på andra sidan.)

anna hallberg – colosseum, kolosseum (fascinerar)

lukas moodysson – döden och co (jag började läsa inledningen på biblioteket bara för att jag råkade se boken där. hade inte tänkt att jag skulle läsa den. lukas poesi var min tonårskärlek. jag ser det väl som något jag växt ifrån. men jag fastnade i inledningen och tog med mig den hem. början så ärlig, laddad, drabbande, pojken som väntar hemma vid köksbordet på sin pappa, pappan som många år senare dör. med en miljard stickspår växer och associerar sig berättelsen fram, häpnar mig. men sen slutar jag känna det som att det är författaren lucas som fantiserar, lever på gränsen och nästan blir galen, utan jag ser författaren lukas som fantiserar om författaren lucas, och jag blir inte lika tagen. det känns inte längre ärligt. på slutet återkommer närheten lite. och nånstans är jag ändå väldigt tagen av berättelsen.)