snart är det dags att resa igen. årets andra resa. till årets andra världsdel. som är en världsdel som kallar sig nummer ett. där landet har landsnummer ett.

jag vet nu vad som fick mig att så desperat boka in tre resor där i januari. tre resor, till tre platser, tre världsdelar. okej att jag skulle fylla trettio, men det var inte det. jag var tvungen att resa bort. jag ville så desperat gärna resa bort. eftersom jag så desperat gärna ville resa hem. jag vill fortfarande resa hem. jag har ett förstahandskontrakt i malmö, en mysig lägenhet som jag trivs i. jag har världens finaste sambo. men jag har inte ett gammalt hus på den östgötska landsbygden. med kalla golv, med knastrande från kakelugnen, med doften av nybakat bröd, med vidsträckta fält där regn och rådjur drar fram, med vinden som knäpper i väggarna, med träden som vinkar åt mig, med skogen som stilla och mörk står där och väntar. och med mamma som kommer in med jordiga fingrar efter att ha jobbat i trädgården, och sätter på te. jag har det inte, och kommer aldrig ha det igen. istället åker jag på resa efter resa, längre och längre bort. som att det större avståndet medför en lättnad. som att exilen då blir konkret.

new york förresten. vilket praktiskt tillvägagångssätt, att namnge på det viset. new york. då kan man känna sig mera hemma. om man kommer från york, och det antar jag att man gör om man döper så. man är lika långt bort ändå, lika främmande, men namnet finns där, och antyder hem. skulle jag döpa malmö till new ringarum, skulle det gå lättare då, skulle jag kunna kalla det hem lättare då.