Jag träffade P O Enquist i april 2009. Han var en av domarna i Umeå novellpris och jag var en av pristagarna. Jag var tagen av att befinna mig i hans närhet. Den första av hans böcker jag läst var Kapten Nemos bibliotek, och den gjorde mig hänförd, att man kunde skriva så. Vi läste den när jag pluggade litteraturvetenskap, och därefter sökte jag själv upp Nedstörtad ängel, Livläkarens besök, Ett annat liv. Alltid hänförd. Så träffade jag honom i Umeå. Vid den stora middagen, som fick mig att känna mig som nobelpristagare snarare än novellpristagare, vilket taxichauffören tyckte vi sa på resan till middagen, så satt P O och jag mitt emot varandra. Vid ett tillfälle slog våra fötter emot varandra under bordet och P O hoppade till, ”hur långa ben har du?!”. Bordet var så brett, vi var långt ifrån varandra, men vi var bägge långa. Efter middagen när vi minglade runt vände sig P O till mig och sa att han hört att vi visst skulle med samma flyg till Stockholm imorn. Ville jag dela taxi med honom till flygplatsen? Det ville jag. Och det gjorde vi. Sedan satt vi på flygplatsen och han berättade om sitt skrivande och frågade om mitt skrivande. Han frågade om jag hade barn och när jag sa nej sa han bra, och berättade om när hans första barn låg under skrivbordet och sög på hans tår medan han skrev. Han sa att jag borde skriva en roman. Ja sa jag. Vi skiljdes åt när vi gick ombord på planet, men möttes igen på Arlanda när vi klivit av. Då böjde han sig ner och kramade mig, han var trots allt mycket längre än mig, och önskade mig lycka till med skrivandet. Hela den här händelsen är något jag aldrig kommer att glömma. Precis som hans romaner.