Hästar finns inte längre. Den står som tillfälligt slut i nätbokhandeln, men det tillfälliga kommer bli definitivt. Det är ju väldigt fint att den sålt, den fick faktiskt tryckas i fler ex en gång. Men det känns ändå sorgligt, min första bok. Den finns i alla fall att köpa på bokbörsen och kan fortsätta leva liv jag inte vet något om där. Och jag får tänka på vad som ska följa, sen.

”var detta ögonblicket då familjen Fleishman förstod

att en skilsmässa var en jordbävning för två personer som brukade älska varandra

men det var ett kroniskt tillstånd för barnen

som tvingades att överleva det.”

Det är mitt favoritcitat ur tv-serien Fleishman is in trouble. Nej, jag brukar inte se tv-serier, gör medvetet motstånd där. Ja, detta belyser mycket av allt jag nånsin velat skriva om.

Kom till Trollhättans konsthall lördagen den 22 april kl 15-16. Läsningar och samtal för att fira världsbokdagen. Jag kommer! Likaså Peter Nyberg och Erik Andersson. Och du?

Här är info för eventet:

Lördag 22 april bjuder vi in till litterär förfest till Världsbokdagen på Konsthallen i Trollhättan. Medverkar gör Lisa Zetterdahl, Erik Andersson och Peter Nyberg. Programmet börjar kl. 15. Fri entré.

Erik Andersson är författare och översättare. Han debuterade 1993 med novellsamlingen Ättlingen från Mecklenburg. Han har med två gånger nominerats till Sveriges radios romanpris och tilldelats flera priser och utmärkelser. Andersson åtog sig i början av 2000-talet mastodontuppdraget att översätta Sagan om ringen-trilogin, vilket han fick mycket uppmärksamhet för. Bland övriga översättningar kan James Joyces Ulysses nämnas samt böcker av Sebastian Barry, Colm Tóibín och Edward St Aubyn. Förra året kom hans senaste bok, novellsamlingen Har du försökt stänga av och slå på igen.

Lisa Zetterdahl är poet, romanförfattare, skrivpedagog och skriver litteraturkrönikor för NT/Corren. Hon nominerades för sin debut, diktsamlingen Hästar, till Borås debutantpris. Boken följdes upp 2022 med romanen I det vilda, uppväxtskildring som hyllades unisont i media.

Peter Nyberg skriver poesi, essäer, prosa och litteraturkritik. Han undervisar i kreativt skrivande på utbildningen Litterär gestaltning på Jönköpings universitet. 2009 grundade han tillsammans med Peter Björkman tidskriften Populär poesi där han i tio år var chefredaktör. Han är aktuell med diktsamlingen Ett innerligt sätt att förintas.

Årets första kvartal, och det måste vara mer än förra årets samlade läsning? Vill inte gå tillbaka och räkna efter. Men det säger mkt om förra året, och om detta året.

Andrea Lundgren – Den underjordiska solen (”En annan vi pratar om är han på NO:n som luktar blodpudding. En gång drog han upp Mikaelas behåband som halkat ner på axeln. Hon blev stel, men alla skrattade så hon skrattade också. Jag borde sluta ha täckbyxor i skolan, ingen annan har det. Men det var tjugofem i morse och blir alldeles korvigt under byxorna med långkalsonger. Vår buss kommer nästan först ändå, det är inte så farligt. Jag tar av dem när jag kommer till skåpet. Jag är så less på att prata, när det här är slut ska jag vara tyst resten av livet.” Är den spretig? Det tar lång tid för mig att hitta tråden. Sedan briljant skrivet om att vara ung, i skildringarna av skolan. Skogen och det smutsiga, det svåra med att leva, men jag trodde nog att det skulle handla mer konkret om att vara bergtagen, själva tagandet, kanske mera saga? Det var kanske därför jag hade svårt att komma in i den.)

Ellen Strömberg – Vi ska ju bara cykla förbi (”Det är precis som på film när vi kommer fram. På gräsmattan ligger två miljarder cyklar omkullkastade och på garageuppfarten står lika många mopeder. Det hörs hög musik inifrån och runt trappan står ett gäng och röker. På studsmattan ligger en kille och en tjej och hånglar. De ser ut att ha glömt var de är, för tjejen försöker klättra upp över killen. Det är svårt att inte stirra på dem.” Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2022. Spot on i att vara tonåring och hitta sig och sin plats. Men liiite för duktigt tillrättalagt samtidigt (på slutet??))

Joakim Rask – jr2 (”när mycket vitt pollen-ludd / faller / från träden / tänder några ungar / eld på det / det är fint / de är tydliga / med sina krossade drömmar” På nätbokhandeln står det: ”jr2 sparkar in dörren till ett förseglat pojkrum. Mellan drivor av smutstvätt och demolerad elektronik strålar en naken och patetisk smärta.” Mkt lockande va?)

Daniel Mårs – Min totala njutning (Skriven för att ligga till grund för storskalig performance på Lilith Performance Studio, som jag också såg. Det var en stark och omvälvande upplevelse, men poesin uppfattade jag som mer i bakgrunden, därför kändes det också givet att läsa boken, men nu saknar jag intensiteten, den starka stämningen, från performancet. Åh man skulle läst den på plats, så skulle det ha gjorts.)

Anna Axfors – En dag i öknen (se ett tidigare, separat inlägg kanske)

Emma Eriksson Olsson – Stängningsdags i mindre tätort (”I norra hörnet är stängslet öppet / för nattbad på ortens friluftsbad / det sägs att varje människa / bär en egen trädgård / en värld / en skog / ett mindre hav // i halva livet har vi bara väntat / mopeder rusar / ivrigt iväg / trimmade hjärtan i sommarnatten”)

Ia Genberg – Detaljerna (”Efter febern skriver jag igen, som när ett gammalt efterlängtat sår slits upp och börjar blöda, och det blir väl ett ofullständigt pussel antar jag, bilderna av andra och vem det är som egentligen porträtteras. Vid någon av gravarna brukar Sally plocka fram en termos och skåla med kaffemuggarna mot stenarna omkring. ’Snart är det försent’, säger hon och räcker mig termosen. ’Vi måste därför anstränga oss till det yttersta.’” Jag läser den ett år efter alla andra, det är okej, den var värd att vänta på. Samtidigt blir jag också lite förvånad att den blivit så hyllad, den är ju faktiskt inte en ”traditionell” roman, det där som debatteras vad en roman är, får vara, här med sina fyra personporträtt. Jag tyckte om tonen, tiden, och den gjorde mig sugen på att skriva.)

Hanna Hallgren – Ensamhetsträning med Majken Johansson (Jag gillade den mycket! Den växlar mellan det berättande och det mer täta poetiska. ”All tid jag lagt för att ta mig så långt bort som möjligt från denna plats, som både är en början och ett slut.” och ”Det var en stad dit hon for med hopp om att bli till. Att resa för att komma fram till sig själv, som vore det möjligt. Då visste hon heller inte att människan liknar en rysk docka, att människan har många människor inom sig. Möjliga berättelser som av någon anledning, ibland flera, begrovs till förmån för andra. Vi bär askan av de vi kunde ha blivit och saker vi kunde ha sagt.”)

Ingela Strandberg – Ingenstans mitt segel (”Jag tycker mycket om mitt förflutna / Det är det enda jag äger som bara är mitt / Jag tycker om barnet som var jag / Hon leder mig inte men påminner / mig om sånt jag glömt / Om honungsstråket genom kroppen / Om mörkrets offerplatser / Om vårt kungarike / Om trasigheten / Om spiran vi räddade ur kaos / Jag håller om hennes smala handled / Om cykelstyret och månen”)

Kerstin Ekman – Händelser vid vatten (”Men han visste också, kände på spänningen i deltamuskeln hur ensamt det hade varit. Hur långa vintrarna. Hur ljusa de sömnlösa sommarnätterna. Hur hon suttit och läst i timmar i den lilla kammarn som nu var förlängd med en sovrumsdel. På Aagots systers tid hade det varit bagarstuga.- Kan du lägga in ett par ordentliga klabbar nu så det håller sig ett tag, frågade han. Hon hade elvärme men bekände att hon inte ville vara utan spisen.
– Hur klarar du veden?
– Jag köper. Och får hjälp med klyvningen också. Björne Brandberg är min hustomte.
– Är det sen den där gången?
Hon nickade. Då såg han att hon grät tyst och han var säker på att hon inte gråtit för det döda barnets skull på mycket länge. Kanske inte på åratal. Det töar i oss, tänkte han. I mig med. En massa längtan.” En enda fördel med att vara sjuk: jag såg serien två gånger på raken och sedan läste jag om boken. Läste den för kanske 15 år sen, och det var på tiden att läsa om.)

Sorin Masifi – Staten, systrarna, dikten (”De dödas signalement är det de tar med sig”)

Karin Tidbeck – Minnesteatern (Jag läser typ aldrig fantastik, och det var inledningsvis motigt, ja väldigt, tvingade mig ärligt talat att fortsätta några kapitel innan jag sen skulle få ge upp, tills jag plötsligt fattade galoppen och sen blev både imponerad och tagen! En så tät text, poetisk på ett liksom väldigt direkt och konkret sätt, och stämningen, och hur författaren får ihop berättelsen så snyggt, yes. Det är en saga, en Alice i underlandet eller Momo och kampen om tiden. Dessutom ascoolt att Tidbeck började skriva på engelska och blev stor utomlands, när den svenska marknaden inte brydde sig, så att romanen sedan blivit översatt till svenska. Coolt, ja. ”Det var bästa tiden på året, bästa tiden på dygnet, när allting levde men allting sov, när solen hängde alldeles under horisonten och himlen var ljus. Det skulle ha varit det perfekta ljuset för att dansa, om han varit ung. Nils nynnade på sin sång, en-två-tre-fyr-fem, en-två-tre-fyr-fem-sex, och knackade takten mot armstödets trä, men kunde inte begripa var han hade lärt sig melodin.” )

Marie Hållander – Stubbrötter (”Vi fick inte rötterna med oss, / vi fick stammen. // Vi är stammen. // Vi flisades, / massades / plankades. // Spriddes över allt. // Vi blev ett bord. / Bjälkar. / Så blev vi. / Stabila som tungt virke som fraktades / med lastbil / och buss / in till Staden.”)

Axel Winqvist – Den sista människans leende (”hur kunde åren gå? / hur kunde berget vara så mjukt under mina fötter // allt sögs ner i svarta hål, / loftgången vek sig under mammornas gång // vi tog skydd i underjorden, i denna svagt upplysta trädgård – // en bunker har sitt eget ljus – / en mänsklighet har sin egen glädje //  sen slutar det –”)

Athena Farrokhzad – Åsnans år (”Hur kan jag vara din mamma när jag / själv är ett barn, frågar jag min dotter” … ”Och om ditt fölhjärta brister / lagar jag det med min tungas klister”)

Helena Boberg – Röd melankoli (En bok att läsa flera gånger, där texten är levande och växer. Blev lite imponerad tror jag, hur orden används och betydelsen växer och samtidigt är det både något begripligt och obegripligt över det. ”Jag skriver från en tyst fläck / diande / en utnött sorg / vill utrota / det sjuka / och det friska”)

Johanna Holmström – Handbok i klardrömmar (”Silja hade inte kunnat sova på snart nog en vecka. Hon kände det i hela kroppen, att det började vara nära. Fostret pressade med huvudet mot bäckenbenet med hela sin tyngd och det var som att varje steg förde henne neråt, neråt, snart vadande i mull och sandjord till knäna och sedan lägre, midjan, bröstkorgen, halsen, jord i munnen, mot ögonen och snart bara ett mörker mot ansiktet och över huvudet. Hon hade försökt skrika men det enda som kom ut var kvillrande glada statusuppdateringar på Facebook.” En av de obehagligaste noveller jag nånsin läst återfinns i denna bok. Överlag mycket obehag här.)

Matilda Södergren – Överlevorna (Omläsning. Vissa rader satt fortfarande kvar i mitt minne. ”Du stoppade mig i munnen som plommonet rakt från grenen. // Jag ville vänta med att sätta ord på alltihop / tills det var helt och hållet förlorat för mig.”)

Jonas Rasmussen – Det hemska vi har gjort (Vilken ljuvlig titel. Ett litet häfte koncentrerad litteratur i Svavel-serien. Dikten tar avstamp i psykiatrins självskattningstest för depression – MADRS. ”Ibland kommer ett annat språk, med eget egenvärde, och tränger in i oss, men det sker så sällan att det inte bekymrar oss.” (Och nu har jag frågat om jag får sno titeln till ett litet projekt jag har…))

Förresten så tyckte jag att det var kul att min text om AI och det svåra med att skriva (och vara människa) togs upp i en text av Esther Arndtzen i VK. Arndtzen skriver tex:

”Inom utbildningsväsendet har skräcken för att verktyg såsom ChatGPT ska leda till fusk varit stor. Det verkar vara befogat: när OpenAI lät de senaste versionerna av ChatGPT göra ett antal vanliga tentor på universitetsnivå, såsom den amerikanska advokatexamen, har resultaten varit nära perfekta. Förutom på två områden: språk och litteratur. ”Snabb översikt säger att den enda sant mänskliga kunskapen är litteraturvetenskapen?”, skrev Expressens kulturchef Victor Malm i en tweet om listan på chattbotens testresultat.

Författaren och poeten Lisa Zetterdahl påpekade i en text i Corren (18/2) att textgenererande verktyg såsom ChatGPT inte kan ta över det litterära skrivandet, eftersom ”att skriva en ny bok är att behöva uppfinna hjulet på nytt.” Detsamma gäller den litterära analysen. Den enda sant mänskliga kunskapen är möjligen litteraturvetenskapen, i förlängningen litteraturreflekterande generellt, eftersom den kräver en mänsklig hjärnas känslighet.”

Läs hela texten här: https://www.vk.se/2023-04-01/litteraturkritiken-ar-bortom-ais-formaga

Jag skrev lite i tidningen (ok NT och Corren) om när jag besteg Kebnekaise iklädd min döda mammas trädgårdsjeans, utan vettiga vandringskängor och med spröda, gamla regnkläder som läckte i sömmarna. Samt Marie Hållanders Stubbrötter, Mats Jonssons Nya Norrland, Lisa Gidlöfs Intill haren, inuti haren och en gnutta Emma Eriksson Olssons Stängningsdags i mindre tätort. Bakom en betalvägg nära dig!

https://corren.se/bli-prenumerant/artikel/r93dowxr/oc-bd-0kr-dp1

När jag får frågan om vad jag har för favoritdiktsamlingar blir jag alltid blank i huvudet och minns ingenting jag läst. Därför ska jag nu, när jag inte fått frågan, räkna upp några favoriter:

Linnea Axelsson – Aednan

Inger Christensen – Alfabet

Asta Olivia Nordenhof – Det enkla och det ensamma

Olga Ravn – Den vita rosen

Jerker Sagfors – Att lämna sitt hus

Karoline Brændjord – Jag vill vakna till världen

Jenny Tunedal – Dröm, baby, dröm

Marie Lundquist – Jag går runt och samlar in min trädgård för natten

Johanna Frid och Gordana Spasic – Familieepos

Säkert nån Tranströmer också. Och kanske nån av Fredrik Nyberg. Säkert många fler.

Jag cyklar runt i stan och letar efter forsythia att sno och sätta på mitt köksbord.

Om platsen formar personen.

Vilka ska mina barn bli?

Hittade detta på en blogg hos TiraTigerförlag, om när jag läste och samtalade på arrangemang av Författarförbundet i höstas:

”Hon läste en hästhistoria från sin senaste roman och påpekade att den inte alls handlade om hästtjejer, det var om en flicka i puberteten och hennes utveckling till kvinna. Även denna läsning gav mersmak, då författaren tycks ha djupdykt i unga flickors problematik. Hästarna tycks lika osympatiska som de som fanns i min fars stall då jag själv var i puberteten, de la öronen bakåt och bet. I och med att jag växte upp på en hästgård, blev jag aldrig frivillig hästtjej, men jag träffade alla hästtjejer som vistades där, så jag känner igen miljön. Författaren var så respektingivande lång att jag tänkte att för mer än tusen år sedan borde hon haft samma problem med hästar som Gange-Rolv som grundlade vikingakolonin Normandie i Frankrike. Men numera är ju hästarna större.

Ett citat av Lisa Zetterdahl från 2022: Det finns ett hålrum inuti mig. Jag vet ungefär var det sitter. En dag måste män in där och bebisar ut därifrån. Men resten av tiden, är det tomt då?”

Jag är alltså respektingivande lång, om ni inte visste det. I mitt fall betyder det 178 cm. Det är ju nåt med längd ändå, att man kan bli förvånad för att personer visade sig vara längre eller kortare än vad man trodde, hur man tar sig ut irl.

På söndag kl 12 kommer jag till Linköpings bokhandel och läser några dikter, om hästar och hästtjejer såklart, på en releasefest för en tvärnordisk antologi sammansatt av unga. Kom och kolla hur lång jag är!

Jag har väl gått lite och väntat på att Dagens dikt skulle sända de två återstående dikterna ur Hästar som jag läste in förra vintern, samt den dikt av Inger Christensen som jag också valt ut och läst in. Det var så upplägget var: fyra egna dikter, två dikter av andra poeter. Men så fick jag veta att något gått fel och tyvärr har inläsningarna råkat raderas.

Jahopp.

De två dikterna som redan sänts finns i alla fall kvar på hemsidan, så man kan lyssna på dem en extra gång istället.

https://sverigesradio.se/avsnitt/ur-hastar-av-lisa-zetterdahl

https://sverigesradio.se/avsnitt/ur-hastar-av-lisa-zetterdahl–2

Och om man ändå är igång och lyssnar så kan man ju passa på att lyssna på ett gammalt avsnitt av Lundströms bokradio där jag medverkar. Det är Edvard St Aubyn, jag och Sven Teglund, i avsnittet ”Tre berättelser, alla där mamma dör”. Det var 2017 när Brombergs Blå blixt-antologi som jag medverkade i var ny i världen, och jag kände mig så otroligt ärad över att få komma till Radiohuset i Stockholm. Dikterna i Brombergs-antologin gick under titeln Hästar (och de inspirerade till antologins fina omslag med hästar på) och de var startskottet till att jag hittade fram till vad jag då förstod skulle bli diktsamlingen om att förlora sin mamma. Det blev ett mycket fint avsnitt av Lundströms bokradio, måste jag säga (även om jag själv inte vågar lyssna igen nu).

https://sverigesradio.se/avsnitt/858729