Slutspurten det här året heja heja:
Andrea Abreu – Åsnesommar (”När mormor fick syn på en nyfödd gjorde hon genast korstecknet över ungen och sa om och om igen må gud vaka över honom och välsigna honom från tårna och ända upp till magen. Från tårna ända upp till magen och resten också, tänkte jag. Och sedan tänkte jag att det onda ögat antagligen var något som bara kunde drabba en i den delen av kroppen, i området där muttan och rumpan satt och håren nere på benen som jag ville att min mamma skulle raka av mig vilket hon vägrade göra. Jag och Isora höll på med en massa saker i området mellan tårna upp till magen. Speciellt där muttan satt. Så därför hade det onda ögat kanske med det att göra.” Jag har varit nyfiken på Åsnesommar, och ännu mer sen Bernur/Björn Kohlström såg ett släktskap mellan I det vilda och Åsnesommar i en recension. Jag kände släktskapet! Dessutom kul att läsa spansk författare, det sker inte jätteofta.)
Lina Wolff – Djävulsgreppet (”Hon tänker att hon kommer från en mycket karg trakt. Hon tänker också att hon har mycket att lära, och att mannen vid hennes sida kan vara den som hjälper henne in i detta nya. Från takterrassen sträcker de ockrafärgade tegeltaken ut sig framför dem och Florens från ovan tycks vara andra chakrats stad. Andra chakrat är underlivet och dess färg är orange. Orange, ockra, en av denna stads helt självklara färger. Allt stämmer, tänker hon, allt stämmer, äntligen stämmer allt.” Men, den var inte riktigt en Köttets tid eller De polyglotta älskarna, som jag bägge varit djupt imponerad av. Skulle önskat att den var en bokklubbsbok, hade velat prata med min bokklubb om den.)
Moa Romanova – På glid (Serieroman om Moa som följer med sin musikerkompis Åsa på USA-turné, som spårar ur och handlar mest om alkohol, droger och sex.)
Åsa Grennvall – Jag håller tiden (Serieroman som jag knep ur bibliotekets hylla när jag råkade gå förbi den, kom ihåg hur stark ”Deras ryggar luktade så gott” var. Den här var också stark, om att kämpa för att ha en relation med sin pappa som tycker det är för jobbigt att hälsa på när det är två rödljus att passera i Katrineholm, bland annat.)
Sara Villius – Paradis (”Jag drömmer om en självklar plats på jorden. Ett enkelt litet hus som ska vårdas och gå i arv och bestå. Med möbler och material som tål att förnyas och slipas och oljas in. En ros som klättrar på gaveln. Varför kan inte detta hus vara det huset.” Så mycket att stanna upp vid, tankar och formuleringar jag måste spara. Samtidigt är ångesten påtaglig, det är bitvis jobbigt att läsa. Och jag kommer läsa allt Sara Villius skriver.)
Elin Nilsson – Vulkanens barn (”Tiden före förpuppningen är speciell. Det är då man börjar bli mottaglig och redo för tiden i puppan, och det är då man behöver sin familj som mest, hade de sagt. ’Förpuppningen är det viktigaste stadiet i en människas liv. Under den formas man till sin riktiga person. Det oskrivna bladet man varit före förpuppningen är fulltecknat med drömmar och berättelser när man väcks igen.’” Man behöver inte vara 9-12 för att älska Elin Nilssons senaste bok, det går utmärkt att vara 39 också. På hösten i det trettonde levnadsåret förpuppas barnen, för att sova och drömma i fem år, och vakna som vuxna. Men när Leas kusins puppa försvinner börjar ett spännande äventyr, som knyter an till livets stora frågor. Så himla härlig sluk-läsning och samtidigt tänkvärd.)
Gloria Gervitz – Migrationer 1976-2022 (Såhär står det på insidesfliken: ”I nära ett halvsekel har mexikanska Gloria Gervitz (f. 1943) skrivit på sin livsdikt Migrationer. Skrivit och skrivit om. En dikt i ständig förvandling och förflyttning, men som nu har nått sin slutpunkt i den version Gervitz själv menar är den färdiga. Genom åren har stycken i detta levande verk lagts till, försvunnit och återkommit. Efter smärre justeringar har det slutligen hamnat här, där det lyriskt vindlande flödet reflekterar alltmer över åldrandet, det stundande slutet och blickar tillbaka på sin egen skapandeprocess.” Jag har länge tänkt att jag vill läsa Migrationer, då bara skapelseprocessen i sig fascinerar mig. Jag viker många hundöron i den här tjocka, omfattande diktsamlingen. Det är endel som går mig förbi, som inte betyder så mycket för mig. Men mycket som betyder, och/eller fascinerar. Dessutom ett intressant efterord av författaren själv, och jag viker många hundöron där också. Detta får bli en diktsamling att återkomma till, tänker jag. En dikt: ”och modern på den stora terassen / spelar mahjong med sina väninnor / och röker den ena cigaretten efter den andra / och kvinnorna är djupt koncentrerade / också de röker och dricker kaffe / och jag är äldre nu än du var då / och jag färgar håret precis som du / och jag bär dina pärlörhängen / och jag liknar dig / och du är död / verkligen död / mer död och ensam / och mer hjälplös än jag”)
Sen läser jag ju faktiskt i ärlighetens namn en massa bilderböcker, det är vad jag läser mest helt klart. Trist nog redovisar jag dem inte här, för att jag inte hinner för att jag har barn, och för att bilderböckerna är mer barnens än mina? Eller det kanske är en konstruktion för att säga att jag inte hinner.
