Jag har fått några så så fina läsningar på Instagram av I det vilda och jag måste samla dem här ju! (Lite egoboost en trött dag ok.)

—

@tankaromlitteratur skriver:

Man kan fråga sig om det är i det vilda eller i det tämjda som de värsta brotten sker. Det djuriska anses vara det vilda, det brutalt råa, men ett vilt djur genomför inte överlagda mord eller äter sig ohanterligt feta. Det gör människor. Människor i tämjd fångenskap, sådana som förlorat kontakten med det vilda och sanna inom sig. 

Tack @itlit_official för underbar överraskningspost! 

Det här är Lisa Zetterdahls romandebut och det må jag säga, vilken genomtänkt och välskriven berättelse det här är! Kusligt, pirrigt, märkligt, men också högst vardagligt, barn som leker, vuxna som jobbar, hundar som skäller och så detta bestialiska som bor i huset intill.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt har läst I DET VILDA två gånger nu. Inte för att den är svår att förstå utan för att den är så in i helsikes tät och oväntad. Jag trodde nog inledningsvis att det skulle vara en annan typ av bok än vad den faktiskt visade sig vara och därför missade jag vart vi var på väg. 

Till en början är allt rätt snuskigt och barnsligt smutsigt. Gränser testas så som nyfiket gränslösa barn ibland testar varandra. Det råder en skev sexuell stämning över det mesta som tioåriga Ester tar sig för och just denna skevhet skildras på ett jäkligt intressant sätt. Vid omläsningen upptäckte jag dessutom många väl utplacerade ledtrådar som gick mig förbi första gången. Och jag gillar det, när romaner växer för varje gång man läser dem. 

För den här romanen består nämligen av tre delar som till synes kan tyckas separata. Vid omläsningen inser jag hur skickligt sammanvävt allt är av Zetterdahl. Hon uttrycker sig på en tät och intensivt välformulerad psykologisk prosa och lyckas med konststycket att få både innehåll och yta att harmonisera på ett högklassigt sätt. Läs!

—

@bokhusflickan hänvisar till sin blogg där hon skriver:

Ester är 10 år och har precis börjat i en ny skola. Hon försöker bli vän med flera av flickorna i klassen, men det går inte alltid som hon tänkt. Ester vill utforska sin sexualitet och förbereda sig för vuxenlivet. Hon gör saker som de andra tycker är konstiga. Samtidigt sker något fruktansvärt hos en annan familj i staden. Något som är så hemskt att det knappt går att föreställa sig. 

Det är svårt att beskriva Lisa Zetterdahls romandebut I det vilda. Den är uppdelad i tre delar, som alla har sina egna berättelser och stilar, men som ändå hör ihop och bildar en större historia. Jag är fast från första sidan. Första delen handlar om Ester och är en uppväxtskildring, och jag älskar uppväxtskildringar om udda flickor. Berättelsen om Ester väcker medlidande och fascinerar mig. Jag älskar även andra delen av romanen som närmar sig skräckgenren och verkligen griper tag i mig. Av boken som helhet skulle jag nog säga att det är sista delen som är svagast, men även den är väldigt välskriven och håller mitt intresse vid liv. I det vilda är en kort roman och jag läste den i en sittning, vilket troligtvis bidrog till att jag tyckte så mycket om den. Jag skulle rekommendera den till alla som tyckte om ”Obehaget om kvällarna” av Marieke Lucas Rijneveld, som gav mig lite samma känsla som delen om Ester. Jag älskade I det vilda och den är absolut en av de bästa böcker som jag läst i år. 

Betyg: 5 av 5

—

@feelbadbibliotekarien skriver:

Första delen är en obekväm barndomsskildring där Ester testar både bästisar och gränser. I andra delen passerar en av grannarna alla gränser för mänsklighet och romanen övergår i obeskrivligt vansinne. I tredje delen går Esters kanin slutligen sitt öde till mötes. 
Efter flera dagar har jag ännu inte riktigt återhämtat mig. I det vilda är obekväm, obeskrivligt otäck vansinnigt bra. Läs den bara! 🐇

—

@lisa_gidlof skriver:

I det vilda av Lisa Zetterdahl var en omskakande och häftig läsupplevelse.
🐇🌟💜
Första delen där vi får följa Ester som bor med sin frånskilda mamma och lillasyster som slutat prata berörde mig starkt. Skilsmässobarnets undertryckta känslor som på något sätt måste ut, hur alla familjemedlemmar bearbetar vad som skett på olika sätt. Att inte komma in i de vuxnas värld men ändå vara nyfiken och vilja utforska gränser och sexualitet. Zetterdahl skriver med detaljfokus och frammanar fysiskt konkreta bilder som stannar kvar i mig. En del av mig önskade att få stanna hos Ester och följa henne ännu mer. Den första delen påminner till viss del om äcklet/vämjelsen och det psykiska lidandet jag uppfattar då jag läst Mare Kandre, särskilt Aliide, Aliide.
Andra delen är makaber och oerhört sorglig. En mamma grips för ett vedervärdigt brott. Hon har inte kunnat acceptera sin moders död, vilket fått fasansfulla konsekvenser. Här finns ändå en varsamhet om detaljer och kvinnans inre värld, vilket gör denna skildring till något annat än effektsökeri.
I tredje delen möter vi kvinnan som inte lyckas eller vill ha närhet till sina bonusbarn (kanske döttrarna i första delen?) och därmed blir ensam i huset och relationen. Här krackelerar språket och skapar en väldigt klaustrofobisk känsla. 
Sammantaget visar de olika delarna på det vilda/otämjda i människan, vårt frihetsbehov och potentiella vansinne. Vad gör moderskapet med människan, frågar jag mig under läsningens gång. Det oerhörda ansvaret och samhällets högt ställda krav på hur mammor ska vara. Vansinnet och skörheten blir därmed något som måste motas bort, men hur ser då konsekvenserna ut?
Sammantaget är detta en väldigt mörk, fascinerande och skickligt skriven roman med ett oerhört skarpt språk.

—

@bokfylla skriver:

I det vilda – Lisa Zetterdahl
(It-lit förlag 2022)
🐇
Det är nu två månader sedan jag läste ”I det vilda” och har inte velat skriva om den förrän jag formulerat något smart och tänkvärt, men vet ni? Det kommer inte hända. Och det är alltså inte romanens fel, för den är underbar, utan bara mitt eget. Jag ska läsa om den! Och då ska jag noga redogöra för exakt varför den är så bra. Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att jag älskade den.
🐇
Just det! Jag tänkte på Maria Margareta Österholms avhandling ”Ett flicklaboratorium i valda bitar” om skeva flickor i svensk litteratur. Känns som Zetterdahls 10-åring passar in perfekt där!
🐇

—

@davidarmini skriver:

Rakt på sak så:
1. Rakt in på topp-fem-läsrekommendationer bland årets svenska boknyheter.
2. Måste-läsning för den som gillar det annorlunda. Lina Wolff är det enda i svensk utgivning som jag kan komma på som denna ens påminner lite, lite grand om.
3. Boken är inte för den känslige! Det handlar bland annat om sexintresserade tioåringar och sedan äts det människor. 
4. Boken bör läsas två gånger. Det är 130 sidor prosa och kanske prosalyrik i generöst luftig sättning. Den är alls inte svårläst, men två läsningar av denna ger mer och starkare upplevelser än de flesta tre gånger så tjocka böckerna ger vid en genomläsning.

🖌Både språk, karaktärer och handling är omsorgsfullt hanterade och en fröjd att läsa. Redan vid de fem inledande orden ”Katarina Fors bröst smakar smuts.” är jag fast och boken fortsätter att vara lika intressant och obehaglig och märklig och välskriven tvärs igenom.
Nej förresten, den blir MER intressant och obehaglig och märklig.

📖Först följer vi Ester som är 10 och bokstavligt smakar sig fram i ett alldeles vanligt villasamhälle med en allsvensk mix av skaplig yta och dold misär. Ester intresserar sig bland annat för sex, vilket jag inte tror är ovanligt för barn, men något vi ogärna vill tänka på, särskilt i ett samhälle där kommersiell sexualisering är utbredd, inte minst av barn.
Efter halva boken växlar perspektiv men vi är kvar bland villorna: Krypande gränslöshet övergår nu i extrem men realistisk skräck.
Till sist vrider perspektiven än en gång och glider över i en drömskt prosalyrisk skildring med exakta, surrealistiska, konstigt syftande, kommateringslösa och ibland inkompletta meningar.

❤️Allt är ljuvligt (och äckligt och vidrigt och gränslöst och alldeles underbart).

🖌 De där meningarna? Ja vad sägs om:
”Det andra barnet plockade glassplittret från mossan på berghällen glittrade skogen i glassplittret när den kröp närmare ödehuset.”
eller
”Man kunde trilla i ögonen var fuktiga och kletiga under luggarna.”
eller
”Vid matbordet petade de russinen ur limpsmörgåsen sorgkanterna bruna av torkat blod.”

”Man måste kunna skrivstil för fan. De går ut med en fin utbildning men de kan inte skriva. Sinnessjuka människor. Det är zombiemänniskor. De är levande men de är döda totalt. Så är hela samhället.”

Jag har därmed börjat skriva igen. Det är sant. Men jag har inte bestämt vilket projekt jag ska satsa på först, bara sonderar terrängen nu.

Ett barn med en katt som mössa på huvudet, jag ser först inte om den är levande, men så rör den lite på sig. Ett barn som ska betala en bok men ist ger mig andra böcker, sidor med dikter, strumpor och hårspännen.

Jahopp då har jag en examen då (!) och lite symboliskt ändå att den kom med posten just idag, min första dag som arbetslös efter att ha sagt upp mig från mitt fasta bokhandelsjobb, där jag jobbat nu i oktober igen efter att ha varit tjänstledig och föräldraledig i drygt tre år. Nästan exakt tio år sedan jag började jobba där. Nu ett tomt blad. Nu: skriva, jobba timmar som biblioteksassistent och söka bibliotekariejobb. Hojta om ni har tips på jobb! Ps. Helst deltid, jag vill ju hinna skriva. Pps. Hur coolt låter det inte med ”master of science”?!

Ett tecken på att jag haft lite för mkt i livet?? Förutom läst lite så inte hunnit redovisa (!) så vi får backa ända till i våras:

Maria Maunsbach – Lucky lada och jag (De underbara kvällspromenaderna i Boulder med Lucky Lada och jag, och Beaver gang och Snopp-i-munnen-Kinga mfl, suveränt inläst av författaren själv och trots att jag är på andra sidan Atlanten känns det som om jag är i Skåne (och i ännu högre grad i flick-åren på östgötsk landsbygd?))

Hanna-Linnea Rengfors – Tillsammans i mörker (”Man skulle behöva åka kilometrarna till kyrkogården. Gräva sig ner till honom. Vad skulle man hitta? Vad skulle finnas kvar? Käkbenen, en handfull tänder, inte tandställningen, som blixtrade till när han knäppte upp ens byxor, försiktigt! ja, jag ska vara försiktig, den togs bort tidigare, metallen smältes väl ner, blev något annat, en ställning i en annan mun, som sög andra kukar, försiktigt, eller en spik, eller en del av en brödrost, en mobiltelefon, man vet inte, man vet ingenting, förutom att metall är fast i metallens kretslopp, precis som allt annat.” Det var en njutning att befinna sig i Hanna-Linnea Rengfors språk och den här världen som Tillsammans i mörker utgör. Funderade på att läsa den igen, direkt, för att lägga pusslet hur de olika berättelserna och karaktärerna hör ihop och går igen i varandra.)

Gertrud Hellbrand – Svinskytten (Kvällspromenader med ljudbok i Boulder och jag är nästan i Östergötland. Trots att jag eg inte är någon deckarläsare gillar jag nåt med Gertrud Hellbrand, det är nog den östgötska hästmiljön som gör det.)

Birgitta Lillpers – Kälda (Diktsamling som följde med till usa och nu vill jag citera något men boken är försvunnen? Och mitt minne likaså.)

Vigdis Hjorth – Är mor död (En enda bra grej med sjuka barn var att jag hann läsa lite. Gillar när Vigdis skriver om splittrade familjer. ”Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem.”)

Harper Lee – Dödssynden (Henrik köpte den och läste i USA och jag insåg att jag inte mindes så mkt av den, annat än att den var bra, så jag bestämde mig att lyssna på den på mina kvällspromenader. Dock var den längre än jag mindes och mitt sinne splittrades av massa annat, och tiden övergick till kvällsjobb istället för kvällspromenader, så till slut gav jag upp. Misstänker dessutom att den är bättre som pappersbok.)

Kerstin Ekman – Löpa varg (Skogspromenaderna på landet blev ännu bättre med den här. Efter en tids svacka kunde jag koncentrera mig och lyssna igen. Vet inte om det var tack vare mig själv/livet eller Kerstin Ekmans kristallklara prosa.)

Joan Didion – Bönbok för en vän (Nja? Jag hade lite svårt att uppbåda engagemang. Har förstått att det kanske är annat man ska läsa av Didion?)

Lisa Gidlöf – Intill haren, inuti haren (”haren vet / mina begränsningar / jag är människa / jag har ett antal regler att följa / intill haren kan jag vila / jag är varken människa eller djur / i en hud som när som helst / kan brista” Jag gillar hur Lisa Gidlöf löser upp och sammanblandar människa och djur, vilt och tyglat.)

Klas Östergren – Gentlemen (Ett försök till ljudbok på promenader. Hur långt kom jag? Sommaren tog slut, sommarpromenaderna på landet, annars hade jag gärna fortsatt, men jag kom bort. Gillade annars inläsningen av Björn Kjellman. Och hallå jag och Leo Morgan delar födelsedag! Jag obvi yngre dock.)

Ella-Maria Nutti – Kaffe med mjölk (Väldigt uppmärksammad debut och en fin, sorglig berättelse om mor och dotter, skilda av en Stockholmsflytt och ett cancerbesked, men jag tyckte faktiskt att den var lite för enkel och tillrättalagd? Förlåt.)

Sara Gordan – Natten (”Det är ingen dröm, det är ett minne, ett i en rad av minnen och hur mycket jag än försöker begriper jag inte hur vi hamnade här. Du var bebisen i mina armar, den vackraste, mitt livs kärlek. Jag hade varit gravid en gång tidigare, före dig. Det var i Frankrike för drygt femton år sedan, barnet dog i magen. Man tvingade ut den döda och jag svimmade av blodförlust. De franska läkarna hade plasthandskar med bara två fingrar, de kom då och då i grupp och stack in plastfingrarna mellan mina ben. Madame, den måste ut. Efter dödfödseln fylldes brösten med mjölk. Jag var ung men jag kände mig inte ung, jag kände mig trött. Allting är ingenting. Ett år senare kom du, någonting annat var inte möjligt.” Åh gud vad jag föll för Natten, detta var en fröjd att läsa, i sitt mörker. Jag tippade på Augustpriset och kan inte förstå att den inte nominerades.)

Olga Ravn – Mitt arbete (”Jag fann inte lyckan på de platser där man bad mig leta. Mitt i rummet låg bara en hög med aska. Och min mun blev torr av askan. Och varje barn kom till världen som sig själv, genom sina egna kanaler. Och jag blev, jag var, bara en kanal, inget mer än en kanal av kött för barnet. Och alla mina väggar skrek av smärta när han kom. Och vad var jag då, efter hans ankomst, annat än en förbrukad kanal? Ett hölje, ett skinn som en bebis ömsat. Ögonen lämnade mig och vände sig mot barnet. De tog honom i sina armar. Jag ligger kvar på britsen. Jag kommer inte därifrån. Trots att det har gått många år har ännu ingen märkt att jag dog den kvällen när de tog upp barnet, och att den som nu går bland dem inte är en människa utan ett barns förbrukade ankomstkanal.” Detta är en bok som man vill diskutera? Jag tyckte mkt under läsningen, i spektrat irritation – fascination.)

Lina Hagelbäck – Kometkarta (”Ärr jag samlat på mig / i rymden, en dagsritt bort. / April invirad i tidig sol. / På nytt vänder du dig om / i drömmen, sträcker dig / efter mig med ömtålig / röst. Är jag fastbunden vid / ett träd, vilket träd i så fall. / Löv, balkong eller terrass. / Man säger inte palmvin i / excentriska provrum. / Man säger en munfull brunn.”)

Vivian Gornick – Starka band (Lyssnade på den till min bokklubb, pga tiden till läsning har svajat. En komplex mor- och dotterrelation, New York, gillade.)

Therese Bohman – Andromeda (”’Det är sorgligt egentligen’, sa han, ’hur ensam man är med många av sina minnen. Allt det där som betydde så mycket för en, de små detaljerna, som tillsammans utgör en stor del av det som är värdefullt i livet. En doft, en stämning, en särskild sorts ljus på himlen. Allt det där flyktiga, som inte går att återskapa. Litteraturen rymmer så många minnen, detaljer som har fått leva vidare för att någon har försökt formulera dem, skrivit ner dem och vävt in dem i en berättelse. Tänk hur många förnimmelser av världen som förmedlas från en människa till en annan.’” Äntligen försjunka i en roman, som passande handlar om kärleken till litteraturen, men även om tiden som går, om var man kommer ifrån och vart man är på väg. Den var mycket fin, lik Bohmans tidigare, men jag hade önskat att det hände något nytt kanske, att den tog ut svängarna mer, överraskade något?)

Jenny Tunedal – Dröm, baby, dröm (Den har legat länge i en vinglig trave bredvid sängen, nu äntligen. Så många formuleringar att vika hundöron vid, att inspireras av, partier att läsa högt för att höra dem, wow. Några favoritrader: ”Varför går du omkring fullt påklädd i barndomen”, ”Om det blir morgon är mörkret förstört”, ”Barnen leker att de inte har någon framtid”, ”En mor tycker om att brodera på näsdukar och skjortbröst: Allt går sönder”)

Iman Mohammed – Minnen av infraröd (”månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i en plastpåse / gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen / och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bilden / öppnar upp världen som en fasansfull ros”)

Elin Ruuth – Konsterna (”Förut, medan Dagmar ännu nyttjade ateljén, vände hon ofta sina motiv mot väggen i ett försök att glömma hur de tog sig ut. När hon inte längre mindes specifika penseldrag och misstagens exakta placeringar vände hon på dukarna igen och försökte se dem som en utställningsbesökare skulle göra, för första gången.
Just precis som det där ögonblicket då hon hoppfullt vände på tavlan bara för att omedelbart erinra sig dess ofullkomligheter – just så var det att vakna varje morgon som gift.” Jo jag är såklart partisk när min kompis Elin skrivit bok, men ni hör ju själva? Det är en liten intensiv och språkligt livfull roman, om ett konstnärspar och deras vänner på en midsommar i 1910-talet, en dragkamp mellan konsten och familjelivet, mellan män och kvinnor, vad man vill göra kontra vad man gör. Till och med en hund som tänker på pinnar.)

Skrev lite i tidningen om den livsnödvändiga hästen i litteraturen, från Philipp Meyers Texas till Gertrud Hellbrands Östergötland. Bakom en betalvägg nära dig:

https://nt.se/bli-prenumerant/artikel/l67291ej?fbclid=IwAR0Fb9kHVsJ8xj2e8bKfQg8FGByMeJH__QSxPMbd911WolbbNoh0GYXbSPo

(Sedan drog jag ut och red med min syster och förälskade mig i en vild kalufs med härligt steg. Åh livet består av för lite tid med häst i skog nu för tiden.)

Efter en vår, sommar, tidig höst då det hänt så mycket, äntligen mörkret och att bara ligga här i sängen och vara förkyld. Jag tittar på bilder från Boulder i våras. NU vore jag redo att förbereda mig på att åka dit.

Skriv upp 2024 i kalendern – då kommer min första bilderbok! Tillsammans med ”Illustratör ännu inte bestämd”. Det är väl den naturliga utvecklingen att efter diktsamling och roman släppa bilderbok? Åååhh så kul detta, och så sjukt hur allting sker på samma gång?? Alla år då jag mest satt och tog emot refuseringar, låt dem aldrig komma åter.

Nämen, så fint, Emma Eriksson Olsson i den här intervjun, på frågan om vilka diktsamlingar hon gärna läser om flera gånger:

”I huvudet återvänder jag just nu ofta till Liza Zetterdahls Hästar som verkligen berörde mig förra året.

Fann mig själv sitta vid ett rödljus i bilen och gråta för att jag bara tänkte på hennes slutrader en dag för ett tag sedan.”

(Även kul med ett bevis på att många vill stava mitt förnamn med z.)

I senaste avsnittet av Kulturbarnen (#71) berättar Pontus att han läser I det vilda. Den är så hemsk att han behövde ta en paus, och jättebra, fem plus, säger han. ”Den är väldigt väldigt spännande om tjejers uppväxt som jag inte har läst någon annanstans egentligen.” Tack och bock, vad kul att höra! Intressant snack om annat också, tex Yung Lean-dokumentären som jag såg någon gång när det nu var.