”Amma ä äää, appa ä äää, Aja ä äää”, sjunger Svante. Det är hans version av en förskolesång och översätts: ”Mamma är här, pappa är här, Arvid är här”. Han kan inte säga sitt namn än, så han utesluter sig själv ur sången, men detta sjunger han, ofta om morgnarna, som för att räkna in flocken där vi ligger yrvakna i sängen i mörkret. Nu har Henrik varit iväg på konferens några dagar och jag och barnen har varit själva, men Svante har ändå sjungit om mamma, pappa och Arvid. Hans flock.

”Mamma vet du vad Svante och jag sa när vi var i din mage?

På kvällarna när vi var i mitt hus sa vi:

Den vackra månen, en gång ska den försvinna.”

Svensk politik nu, jag blir deprimerad. Tur att det finns världens modigaste skolflickor i Iran. För här i Sverige finns inte klimatförändringar, vi har en skolminister direkt från en börsnoterad skolkoncern, möjlighet till utvisningar på grund av ”bristande vandel”. Jag vill ha ett hus i skogen och slippa andra människor, men då glömmer jag alla platser som går bort pga vill inte bo i SD-land, och vill eg aldrig skiljas från det fina hänget med andra förskolemammor och -pappor och -barn på guldängen efter hämtning som vi har nu. Men det var inte det jag skulle säga, utan detta: Jag skrattade högt när vår nya kulturminister Parisa Liljestrand sagt i en intervju att hon är ”litteraturvetare i grund och botten”. Visade sig dock att hon inte pluggat litvet. Och hallå det om något vet väl i alla fall alla att litteraturvetare inte får jobb??

Jag är mycket ärad över att Ester och I det vilda får vara med i en av Elin Ruuths fantastiska litteraturkrönikor i VK, tillsammans med Kristina Sigunsdotter, Elin Cullhed och Astrid Lindgren.

Elin Ruuth skriver bland annat:

”I Lisa Zetterdahls uppmärksammade romandebut I det vilda, utgiven i augusti i år, har tioåriga Ester ännu inte fått vara med om ett banbrytande skoköp. Liksom många av sina artfränder i släktet avvikande flickdjur är Ester utlämnad till de kläder som hemförhållanden och ekonomi ställer till buds. I gympasalens omklädningsrum framhåller klasskamraten Annika Andersson att Ester kanske borde börja med deo. Esters handduk luktar surt, hon bär ständigt (samma?) kjol med veck. Ester är född på vintern och klasskamraterna på sommaren.

’Och vid dörren står deras vita gympaskor och väntar och mina bruna loafers. Jag vet inte vad jag ska göra med den skillnaden. Jag kommer aldrig bli vän med dem.'”

Läs hela krönikan här: https://www.vk.se/2022-10-12/att-bestamma-sig-for-att-lata-skavsaren-bloda

Det finns tillfällen då det känns som att jag sitter inuti någon annans kropp och tittar ut genom någon annans ögon. När jag inte riktigt hinner med att ta in att det händer nu. Det som jag väntat på. Som när jag blev inbjuden av Författarförbundet till deras smygpremiär för Hela Sveriges Litteraturscen. Jag läste ur och samtalade om I det vilda tillsammans med Clara Bolmsjö. Då var jag plötsligt författare, på riktigt riktigt.

Jag blev hemskt glad över den här fina, lilla recensionen av I det vilda av Feelbadbibliotekarien på Instagram:

”Första delen är en obekväm barndomsskildring där Ester testar både bästisar och gränser. I andra delen passerar en av grannarna alla gränser för mänsklighet och romanen övergår i obeskrivligt vansinne. I tredje delen går Esters kanin slutligen sitt öde till mötes. 
Efter flera dagar har jag ännu inte riktigt återhämtat mig. I det vilda är obekväm, obeskrivligt otäck vansinnigt bra. Läs den bara! 🐇”

När jag plötsligt hör mamma. Hur glad hon är. Hur stolt hon skulle vara. Hon skulle lysa. Hon skulle dansa och småsjunga på ett sätt jag tyckte var så töntigt en gång i tiden. Hon skulle vilja prata om passager i texten som jag förr hade varit obekväm med att prata med henne om, men nu vet jag inte längre hur jag hade känt. Hon skulle köpa min bok till alla sina tjejkompisar. Och jag är på väg att börja gråta på caféet där jag sitter nära jag tänker på det.

Jag minns alla mina intervjudeltagare och hur jag brukade prata på zoom med dem. Utan dem ingen uppsats, så tack ni numera anonymiserade hjältar som ställde upp! Nu är masteruppsatsen godkänd och klar, jag är redo för pension, nåja iaf väldigt redo för skönlitterärt skrivande istället.

Det finns psykologer och det finns personal shoppers.

Men hur vore det med någon som hjälpte en bena i var man eg ska bo

och sedan hittar ett hus som matchar ens stjärntecken eller nåt.

När Stina fått en sadel med trasig bom med sig hem från stallet då den inte längre var något att ha. Hon lade den över en bock i trädgården och sen mest bara satt hon där i den trasiga sadeln.

Det är en situation och en stämning som jag så mycket kan sympatisera med.

Det är livet (som barn) i en enda bild?